Stenkula: Längesen det var så här svårt att få jobb

Måndagen den 12 augusti, när har Klara namnsdag, måste vi vara färdiga. Du kliver upp från fören på båten du legat och lapat sol hela semestern. Vecka 33 krävs det att du går iland med barn – nya som gamla – för de forsar in på förskolan igen, ihop med sina solbrända föräldrar. Med ett leende klistrat upp till örsnibbarna tar du nya vårdnadshavare i hand och säger: ”Jaha, din son heter Pim, sådana hade jag i min tablettask när jag var liten”.

Du pekar på färgglada lappar med de nya barnens namn som är uppsatta vid barnens hyllor. Den lilla vita magnetskylten sitter säkert på ditt bröst, så även du vet vem du är. Allt är som det brukar och ska vara. Eller är det verkligen det?

Var det inte du som satt mitt emot mig i personalrummet i våras, som blev övertalighetsförhandlad och placerades på förskolan känd för att vara den som gud glömde? 

En iskall vind drog förbi i rummet

Chefen vecklade ut en hopvikt A4 och började läsa högt. Alla var knäpptysta. När mitt namn på listan började närma sig, drog en iskall vind förbi min nästipp. Det var som pappret han vikt upp med sina händer och med stadig stämma läste allas tjänstgöringsår från, inte var ett papper, utan en osäkrad revolver han hade i knäet och satt och fingrade på. Jag tyckte han tummade lite håglöst på cylindern bakom pipan. Alla visste att det verktyget innehöll en enda kula. Avsedd för den som skulle skjutas ut från vår gemenskap, till en helt annan plats.

Jag hade en kevlarväst av nog inarbetad tid för att klara mig den här gången. 

Allt för att det föds så få barn i det här landet, att Sverige snart står på minustillväxt. Jag som skrivit krönikor om förskollärarnas goda arbetsmarknad. ”Det står dig fritt att byta chef!” Nu är spelreglerna annorlunda. Jag tror jag såg två lediga tjänster under förra läsåret. Det brukar ju drälla av dem.

Det var väldigt längesen det var så här sist. Snart trettio år sedan. Jag var nyutexaminerad och möttes av ett anställningsstopp. Jag såg ingen annan råd än att gå hem till Kristinagatan och satsa allt på att bli pappa. Väl på BB tyckte jag inte att det ekade så tomt av ungar som de förutspått att det skulle göra den sommaren. Och då var ändå bara en min.

Borde vi uppmana föräldrarna att skaffa fler barn?

Är det den uppmaningen du ska låta börja gro inom dig när du träffar Pims föräldrar för första gången om en vecka? När du bokat dem för uppföljningssamtal i september är frågan glasklar: ”Borde ni inte skaffa Pim en hel godisask av syskon? Släng ut tablettkartan som ligger på handfatet genom badrumsfönstret, gör barnkalasballonger av kondomerna och kör!”

Sveriges Lärare borde lyfta ärendet längst upp på sin agenda, ända till högsta politiska nivå, för att sedan nöjt konstatera: Förskollärarna fick vara kvar. Barnbidragen räddade dem.

LÄS OCKSÅ:

Stenkula: Nu är det gasen i botten

Lindström: Jag tänker sluta vara så himla duktig

Expertens uppmaning: Backa inte för hedersnormer i förskolan