Stenkula: Kläderna påverkar vilken förskollärare jag blir

Jag hade en gång en manlig kollega som såg ut ungefär som Francis Rossi i Status Quo. Han hade ofta kortärmade svarta Iron Maiden-tröjor på sig när han kom till förskolan där vi jobbade. Motiven på tröjorna fascinerade barnen, allra mest bandets maskot Eddie som nästan tycktes vilja krypa ur bojorna han satt fast i, på tröjorna. Varför har han svarta ögon? Vem är han arg på?

Det där kunde min kollega ofta spinna vidare på när han satt med ungarna på samlingen. Visst såg Eddies fejs ut som ett levande kranium endast iklätt gröna ansiktsmuskler, men han hade ett gott hjärta, försäkrade Francis. När han berättade om Eddie fick han med sig vartenda gryn där på samlingsmattan på ett halsbrytande äventyr. Fyraåringarna satt som ljus.

”Mina t-shirtar skapade samtal bland barnen”

När jag i dag går hem från jobbet längs ett regnigt Nygatan med mina slitstarka byggarbetarbyxor med lera ända upp till byxknäna, och möter människor med kritvita jeans på väg hem från sina kontor, tänker jag på Francis.

Vad kläder gör med ens yrkesidentitet, vilken slags förskollärare jag blir. Inspirerad av Francis och med en särbo med ett nyväckt intresse för att sy, bar jag under en period t-shirtar med motiv som nästan alltid skapade samtal bland barnen, men också med en del föräldrar.

Som den kväll när jag skulle berätta för en arabisktalande pappa vilka framsteg hans dotter gjort under dagen och jag hade en vit t-shirt full med svartmyror på mig. Utan att kunna särskilt mycket svenska skrattade han och tvekade länge om han skulle våga klappa mig på axeln eller ej.

Eller det rörliga lilla yngel jag hade intill mig vid matbordet, som när potatismoset var alldeles för salt plötsligt kunde peta mig i armhålan. För där var ju en flygfisk bland många andra. Så berättade hon om sin farfar som hon brukade ro ut och fiska med. Hur de stekte abborrarna som de fick när de var i hans sommarstuga.

”För mig kommer de alltid att stinka gasolkök”

Men det finns också kläder jag vägrat. Som när vi fick byxor som det stod "Visionärerna" på som sommarpresent av en chef. Eftersom jag av någon anledning hade svårt att gå i hans ledband tyckte jag att det hade varit närmare sanningen om han låtit trycka "Missionärerna" på byxorna.

Sen finns det något i mitt yrkesliv som jag har en alldeles särskild aversion mot. Ryggsäckar. Allra helst de rektangulära med dragkedja nästan runt om, och väldigt smala axelremmar som liksom skär in i axlarna. Tittar jag mig i spegeln, är det den käcka pedagogen i Pija Lindenbaums böcker om Gittan jag ser. ”O, så roligt!”

Det spelar liksom ingen roll hur färgglada Kånken fotomodellen Kate Moss än trippar omkring med i Central Park. För mig kommer de alltid att stinka gasolkök och chokladmjölk med alldeles för mycket skinn på. En grå diskret axelremsväska?

Ja, tack.