Det var länge sedan jag blev kallad fröken och ska jag vara ärlig har jag nog kallat ungarna som jag har pedagogiskt ansvar för, för ett och annat genom åren, skriver förskolläraren Erik Stenkula.

Hur tilltalar du barnen på förskolan? Och hur blir du själv tilltalad? Det var länge sedan jag blev kallad fröken och ska jag vara ärlig har jag nog kallat ungarna som jag har pedagogiskt ansvar för, för ett och annat genom åren. Under en period såg jag dokumentärer om statsministermordet. I början av den polisutredningen var Holger Romander rikspolischef. Just då råkade jag ha en pojke med likadant hårfäste och samma förnamn i min barngrupp. Av någon anledning började jag tilltala honom med hela rikspolischefens namn, fast han bara till hälften hette så. ”Kom så går vi och sätter oss i samlingen, Holger Romander.” Det gick så långt att när mamman skulle hämta sin son på eftermiddagen kom han inte när hon ropade. 

”Jag hetej inte Holgej, jag hetej Jomandej”, protesterade han. Mamman såg ut som om hon inte fattade alls – det kunde man ju knappast begära – och mer blev väl aldrig sagt om det där.

I dag är mina pedagogiska verktyg förhoppningsvis mer välslipade. Jag kallar knappast två stjärnor med samma förnamn för lilla och stora Björn längre, utan snarare Björn D och Björn E, efter första bokstaven i deras efternamn.

Kunde inte skilja på tvillingarna

Men det här med namn kan vara svårt. Det blev invecklat när jag skulle få enäggstvillingarna Mona och Magda att sova och de sprang åt varsitt håll. Jag lärde mig aldrig riktigt vem som var vem. Eftersom pappan tipsat om att en av dem hade ett födelsemärke på ryggen, fick jag diskret kolla ner i deras nackar varje gång skulle få dem i rätt spjälsäng.

Jag har också mött ett barn som inte hade en aning om att han var döpt till Ernesto, fast det stod i våra papper. Pappan sa med portugisisk brytning på inskolningssamtalet: ”Kalla honom Che, för det har vi alltid gjort.”

Och hur tilltalar du barnen i plural? Vad känns bäst i din mun? ”Kom nu mina juveler” sa min kollega Monica alltid när ungarna skulle ut i kapprummet för att ta på sig galonbyxor. De följde snällt med. Strax innan hade jag uppmanat ”Nu, mina gryn, ska vi städa!” Alla fattade alltid vad som gällde tills någon av de små ljusen en dag kom på att gryn fanns ju i gröten vi åt på morgonen och något så litet ville hon absolut inte vara. 

Ibland är påhittade namn bra

Sen finns det ögonblick då andra namn än vad som står i barnens folkbokföring kan vara en tillgång, när den vuxnes glimt i ögat går fram. Kollegan kallar ungen vid sitt matbord för Leni fast hon inte alls heter det. Men kollegan gör det så kärleksfullt, så när hon kallar någon annan för Leni invänder flickan glatt: ”Nämen, det är det ju jag som är Leni.”

I dag är Holger Romander så pass vuxen att det är fullt möjligt att han börjat läsa juridik i Stockholm. Jag ses nästan bara som Erik av ungarna – knappast fröken. Mitt efternamn är det inga ungar som hakar upp sig på längre. För vad frestar med att spela kula nu?  

LÄS OCKSÅ

Stenkula: En förskollärares arbetsdag är ett Super-G-lopp

Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir

Hur ska vi få fler män att bli förskollärare?

Lyssna på Förskolan här!