Stenkula: Höj blicken innan du ställer krav på schemat

När jag började som förskollärare i mitten av 1990-talet tyckte jag det var helt i sin ordning att min kollega Stina krävde tidiga fredagar på sitt schema. Hon hade ju ändå en särbo i skärgården hon ville hinna umgås med på helgerna. Det kunde hon väl få tyckte jag. Ända tills jag fick reda på att hennes kollegor hukat för hennes krav och fått stå ut med sämre arbetstider veckans sista arbetsdag så länge Stina hade varit på den förskolan. Och det var hela det årtiondet – minst.

Mycket har hänt i vår värld sen dess. Steg för steg har vårt yrke blivit allt mer professionaliserat. Det är en utveckling jag följer med stolthet. Vi har lärarlegitimation och bedriver undervisning. Vi strävar mot mål. I dag borde vi ha koll på varför vi är på vårt jobb.

När någon muttrar om att våra arbetstider är orättvisa undrar jag ibland hur högt den blicken är riktad.

För när någon muttrar om att våra arbetstider är orättvisa undrar jag ibland hur högt den blicken är riktad. Arbetskamrater som har egna småbarn som ska lämnas på förskola ska självklart inte tvingas till jobbet klockan 6.15. Och de som har vårdnaden om sina telningar jämna veckor bör rimligtvis slippa stänga de veckorna. Den växande grupp som kört helt slut på sig själva och inte pallar jobba heltid mer, ska såklart heller inte göra det. Allt annat vore inhumant.

Men någonstans sitter också en verksamhetsansvarig och håller måhända emot när du vill gå ner i tid. För att lägga ett schema på en förskola där inte en kotte jobbar heltid är i det närmaste ett omöjligt uppdrag. För vilken slags undervisning ska ske de förmiddagar när du först börjar efter lunch för att kunna stänga?

Sedan kan naturligtvis någon fråga sig om det inte är ett kamikazeuppdrag att få till ett vettigt schema med låg bemanning och hög närvaro bland barnen. Visst.

Att lägga schema är ingen lätt sak. Men det är allt för sällan jag hör något verksamhetsperspektiv när jag pratar arbetstid med kollegor. På er arbetsplats har ni väl ändå någon slags värdegrundsbaserad idé om att det till exempel kan vara pedagogerna på småbarnsavdelningarna – och inga andra – som ska öppna för att små barn är mer känsliga för nya ansikten?

Och den eviga diskussionen om måndagarna som aldrig tar slut för att de toppas med möten när det mörknat ute.

Kan vi påminna varandra om den grundtanken när en varaktig schemaförändring är i antågande? Så ingen i sällskapet behöver bli vit i ansiktet över att en tidig torsdag kommer försvinna på en specifik schemarad och en vattengympatid därmed går upp i rök?

Och den eviga diskussionen om måndagarna som aldrig tar slut för att de toppas med möten när det mörknat ute. Det kanske är vad en heltidare får ta, för att få den tidiga eftermiddag en gång i veckan som verkar vara så helig för många?

För är det något som är exakt lika för alla oss som jobbar fulltid, så är det de 40 timmarna arbetstid. Varken mer eller mindre.

LÄS ÄVEN

Stenkula: Tänk på jobbiga föräldrar som trotsiga treåringar

Stenkula: Förskollärare blir fattigpensionärer

Lindström: Vi kan inte anpassa förskolan efter halvsjuka barn

Lyssna på Förskolan här!