Stenkula: Är det tittförbud på UR:s material i förskolan nu?

När jag formulerade en av mina första krönikor för Förskolan för tolv år sedan, skrev jag om informations- och kommunikationsteknik – IKT. Jag tycker fortfarande det personliga mötet med barnen går först. Då fick jag med ett ystert gäng till fiskdisken på köpcentret, där de fick stå öga mot öga med en marulk. Jag njöt av språkutvecklingen och framstegen den blyga fyraåringen gjorde i ett ovant socialt sammanhang. Fördelarna med det tror jag också den mest inbitna IKT-nörd och mest högljudda skärmstidsförespråkare kan se. Det är inte det.

Nej, det är hur utbildningsdepartementet vrider och vänder sig om vad de egentligen ska tycka om digitaliseringen. Först var de rätt frälsta och skulle nog ha velat ge vartenda inskrivet förskolebarn varsin padda, om de bara kunde ordna fram tillräckligt med statsbidrag. Sedan upptäcker de att det finns hederliga gamla böcker på bibblan och att barn av idag har rätt taskig motorik.

Som om vi spelar Fortnite i förskolan

Plötsligt finns det, som Skolverket uttrycker, inte längre ”några krav på att använda digitala lärverktyg” i förskolan. Och debatten som följer på detta blir som vanligt ganska enahanda. Som om vi satt och spelade Fortnite med barnen på förskolan hela dagarna.

Det är klart att vi fortsätter att stimulera barn att klättra upp och ner för berg och uppmuntrar den obeskrivliga lusten när de äntligen behärskar att balansera utan stödhjul på en tvåhjulig cykel. Den friheten! Det är klart vi ska fortsätta våra initierade boksamtal med biblioteksböcker. Men betyder det att våra gamla lärskärmar behöver ligga för evigt urladdade och damma?

Utbildningsradion har till exempel ett enormt rikt utbud för förskolebarn i alla åldrar med rikligt matade lärarhandledningar skrivna av proffs, med pedagogiska uppslag på hur man på ett klokt sätt kan gå vidare med sin barngrupp i förskolan efter att ha sett på skärmen. Inte sällan inbegriper det något fin- eller grovmotoriskt. Är det tittförbud på sådant nu, även om vi har ett vällovligt läroplansanknutet syfte?

Nu är analogt lösningen på allt

Debatten blir lite som när jag var tonåring och man kunde hyra videofilm. Ve den som glodde för mycket – man kunde få fyrkantiga ögon, sas det.

Skolverkets favoritord för dagen är analog. För dem verkar det inte finnas ett bättre sätt att ge ungarna alla möjliga förmågor – som att vara med varandra utan att klappa till kompisen som sitter bredvid, läsa, skriva och räkna. Som ett trollslag löses allt genom att vi endast erbjuder analoga aktiviteter i – ingen är förvånad – just analoga miljöer.

Men innan jag ställer mig och börjar vässa pennor och sticker åt barnen varsitt papper funderar jag på en sak: Förvärvar vi inte dessa fantastiska färdigheter fortare genom att göra något långt mer radikalt? Som att lagstifta om de barngruppstak som idag bara är rekommendationer?

Erik Stenkula är förskollärare i Norrköping.

LÄS OCKSÅ:

Stenkula: Nu kan jag vara den förskollärare jag utbildade mig till

Erik Stenkula: Läskrisen börjar redan i förskolan

Stenula: En förskollärares arbetsdag är ett Super-G-lopp