Sara Agné: Vi blir allt fler som inte passar in i förskolan

Jag går längst bak i ledet och ser hela barngruppen framför mig. Så vingliga. Någon drar en pinne längs staketet så det låter, ett par tappar bort sina platser gång på gång, en stannar konstant för att plocka upp ett ekollon, en sten, eller en pinne som såklart är alldeles för stor. Någon vuxen, säkert jag, påminner gång på gång: ”Laga luckan! Håll koll framåt! Gå på er plats! Neeej, inte stanna igen!”

Jag vet att det var precis den dagen, när jag gick där längst bak och såg hela det ringlande ledet framför mig med 21 brokiga barn och tre lika brokiga vuxna, som det plötsligt gick upp för mig: Det finns inte längre utrymme för att vara människa i förskolan.

Inte konstigt att fler behöver särskild stöd

Kanske är det så enkelt, och därmed så förödande? Kanske är det just precis därför mitt arbete känns mer och mer omöjligt för varje år som går? Jag har tänkt att det är något fel på mig. Men också undrat varför det konstant blir fler och fler barn som avviker från det förväntade och som vi funderar kring, skriver handlingsplaner om och söker handledning för. ”Barn i behov av särskilt stöd”, som om inte alla barn vore det. När väggarna krymper, när utrymmet för det förväntade beteendet sakta men säkert stryps, kommer såklart färre klara sig igenom det lilla nålsögat, det säger sig självt. Men jag har inte tänkt lika mycket på att det egentligen är identiska processer som pågår för såväl barn som vuxna i förskolan idag.

Det har gått snart 20 år sedan jag fick min första anställning inom den kommunala förskolan i Stockholm stad. På den tiden fanns det utrymme att prioritera till exempel att en vuxen kunde sitta inne en förmiddag för att förbereda en aktivitet till samlingen för att den skulle bli så rolig som möjligt, utan att arbetet i barngruppen haltade.

Det fanns utrymme att vara människa i förskolan då. Med allt krångel det innebär. För människor är ju krångliga, såväl vuxna som barn.

När något nyinskolat barn hade en jobbig dag kunde jag eller någon kollega gå in i lugn och ro med det och ett barn till medan resten av gänget gick på utflykt, utan problem. Vi hade 16 barn i fyraårsåldern i den grupp jag arbetade i då, på fyra pedagoger varav tre jobbade heltid och en 75%.

Färre akademiska ord – men mindre stress

Det fanns luft i verksamheten. Om en pedagog behövde vabba sitt eget barn, eller blev sjuk, så rasade inte hela alltet på en gång. Kravet på vår undervisning (som inte kallades så då såklart) kom, förutom från läroplanen, framför allt från oss själva. Vi skrev en arbetsplan som skulle vara cirka en A4-sida där vi beskrev vad vi ville göra med barngruppen under läsåret, utifrån intressen och behov i den, och sen hade vi ett möte med rektorn där vi presenterade arbetsplanen och pratade ihop oss med henne, fick återkoppling och följdfrågor. Jag hade många färre akademiska ord i min vokabulär på den tiden, men barnen jag mötte fick en mindre stressig tillvaro, med fler vuxna som fanns tillgängliga och på många sätt en mer kreativ och rolig utbildning (även om vi inte pratade om just utbildning då heller).

Det fanns utrymme att vara människa i förskolan då. Med allt krångel det innebär. För människor är ju krångliga, såväl vuxna som barn. Vi är bångstyriga, ställer frågor, skiftar i humör och blir sjuka. Vi behöver hjälp och stöd, är ojämna i våra förmågor och har olika slags behov och intressen. Det var så det var då, för 20 år sedan, det är så det är nu och det är precis så det ska vara.

”Jag har blivit ett bibass-barn!”

Det är därför det blir så skevt när jag sitter med gråten i halsen en morgon på jobbet, efter ett morgonmöte som bara blivit för mycket av ”vi måste skicka en pedagog till en annan förskola i området för nu föll ett till barn bort så vi har ’bara’ 18 av 21 barn på plats, men två av barnskötarna ska ju gå på nätverksmöte också så då kanske vi måste slå ihop oss på något sätt för att få ihop det, men ni hade ju planerat att gå till biblioteket och sen skulle ju du förbereda utvecklingssamtal, det kommer du inte kunna göra nu” att insikten kommer till mig: Jag har blivit ett bibass-barn på min egen arbetsplats! Fast vuxen då. Synd bara att budgeten för resursstöd är strypt den också. Tror ni handledning av specialpedagog via Teams kan lösa mina bekymmer?

Sara Agné är förskollärare i Stockholm.

Fotnot: Bibass står för ”barn i behov av särskilt stöd”. 

LÄS OCKSÅ:

”Våra kroppar tar stryk av styrsystemet i förskolan”

Lindström: Förskolan är snart inte värd sitt namn

Ta chansen – minska barngrupperna nu!

Lyssna på Förskolan: