Lindström: Vi kan inte anpassa förskolan efter halvsjuka barn

Jag är inte den som brukar bli stum. Det händer extremt sällan att jag inte har något att säga. Jag har tvärtom i hela mitt liv fått höra att jag pratar för mycket. När jag var ung gick jag igång ordentligt när jag blev provocerad, det bara rann ut ord ur munnen. I takt med att jag blivit äldre har jag börjat anamma förhållningssättet att det inte är någon idé att diskutera med dumhet.  Men när jag häromdagen mötte Kajsa Dovstad, läkare och debattör på Timbro, i Sveriges Radios studio var det faktiskt nära att jag blev mållös. Ändå hade vi det rätt trevligt innan sändning, när vi väntade på att få gå in i studion. Det här blir nog bra, tänkte jag. Men sedan när vi satte igång tänkte jag att det här är bara så dumt.

Kajsa Dovstad menar att vi ska ta emot halvsjuka barn i förskolan och anpassa verksamheten därefter. Jag undrar om det är fler som tänker som Kajsa Dovstad? Eller som tror att de vet att det är på det här viset? Förskolan är ett komplement till hemmet, men vi är inte ett andra hem. Förskolan kan inte bädda ner ungarna och sätta på en film. Muta barnen med godis om de låter oss vara ifred, eller ge dem våra telefoner att spela spel på.

Vi kan inte på något sätt minska den pedagogiska omsorgen som Kajsa Dovstad så lugnt föreslår.

Att inte trösta ett litet barn som gråter är liksom inte ett alternativ för oss.

Att inte trösta ett litet barn som gråter, att inte lägga tid på att lyssna på barnet som behöver prata om dess mormor som är död, att inte hjälpa barn att hantera konflikter? Vi kan inte heller skippa att hjälpa barnen att klä på sig eller gå på toaletten. Det är liksom inte ett alternativ för oss. Även om vi ibland skulle behöva det. Sorry kids, idag har vi tyvärr ingen personal, för de ligger hemma med feber, ögoninfektion, magsjuka och springmask, så ingen kan ta hand om er. Vi behöver prioritera bort omsorgen och utbildningen i dag. Ni får ta hand om er själva. Om ni behöver hjälp med något kan ni fråga Siri, koden till i-paden är 123456.

För några veckor sedan hade jag ett intressant möte med en man på Försäkringskassan, vi pratade om just den här undersökningen som kom upp i debatten. Ni vet att vabbandet ökat med 49 procent. Jag frågade honom om den visade att det var just i förskolan det hade ökat, det var det inte. Det finns inga siffror för just förskolan.

Frågar ni mig, så nej, jag upplever inte att det vabbas mer.

Så det är inte ens säkert att det är i förskolan det vabbas så vansinnigt mycket. Frågar ni mig, så nej, jag upplever inte att det vabbas mer, inte ens mer än vad det gjordes innan pandemin. Däremot så pratas det väldigt mycket om oss i förskolan, och det pratas illa om oss i förskolan.

Har ni exempelvis hört att vi skickar hem barn som inte ens är sjuka? Lite oklart för mig varför vi skulle göra det. För att retas med föräldrarna? För att staten ska behöva punga ut åtta miljarder på den tillfälliga föräldrapenningen? För att vi inte tycker om barn, är trötta och lata och inte vill ha några barn på förskolan? Vi vill hellre dricka kaffe och lägga upp våra träskoklädda fötter på det låga bordet i matsalen och bara göra ingenting. Jomenvisst. Varför sparkar man på någon som redan ligger? Är det för att sätta oss på plats? För det behövs inte, tack så mycket, det är redan gjort. Vi har redan förstått att vi står allra längst ner på statusstegen i det svenska skolsystemet.

Vi står där tillsammans med de yngsta barnen, vi och dom, tillsammans. Samma barn som alla så envist hävdar är så otroligt viktiga, dem vi ska värna allra mest om, fast… Dem vi stiftar lagar för att skydda, fast… Dem vi ska satsa på, fast… Dem vi ska investera i, de som ska bli vår framtid. Men tydligen bara till en viss gräns. Och den gränsen visar sig gå ungefär där snoret börjar rinna.

LÄS ÄVEN

Eva Lindström: Låt potträning bli en del av förskolans uppdrag

Lindström: Gör som i våras – då hade vi friska barn och friska lärare

Krav på nya ministern: För stora barngrupper ska vara ett lagbrott

Lyssna på Förskolan här!