Lindström: Vi är många som varnat för att barnen far illa

Finns det ingen hejd på hur mycket ansvar vuxna kan lägga över på barnen? Det blir liksom bara mer och mer. Våra politiker slänger ur sig dumhet efter dumhet, barn ska kastas ut ur klassrummen, barn ska låsas in, barns ska tuktas och lyda och uppföra sig och därmed basta.

Barn som inte kan bete sig ska diagnostiseras och stämplas. Om vuxna inte förstår sig på ett barn, om barnet inte ens passar in i de diagnoser som redan finns så hittar vi på något, till exempel så kan barn ha trotssyndrom i dag. Tacka sjutton för att barn blir trotsiga, vuxenvärlden har ju fullständigt kapitulerat. Barnen faller fritt och det är deras eget fel och de måste rädda sig själva, annars låser vi in dem. 

Jag blir alldeles tom inuti. Så mycket prat om vad alla barn gör fel. Jag undrar varför vuxna inte inser att allt som händer barn alltid är de vuxnas fel. Det är vi som bestämmer förutsättningarna. Jag tänker på alla dessa barn som nu ”dras” in i kriminalitet, begår brott och helt spårat ur. Det är mina gamla förskolebarn, alltså inte ordagrant, men det är barn som gått på förskola under de år jag arbetat där. Vad har hänt under dessa år? Vad har dessa barn haft för förutsättningar? Mindre pengar, fler barn och utarbetat personal. 

Barnen säger ifrån nu

Kanske att man tänkte att det inte gör så mycket att spara in på barnen. Vad ska barnen säga? Inte så mycket, de är ju bara barn. Men hoppsan, visst känns det lite som att barnen säger ifrån nu, ganska tydligt. Kanske att det bidde en del konsekvenser ändå… Men vilka ska ta ansvaret? Hur svårt ska det vara att erkänna: Vi har misslyckats. Alla vi, alla vuxna tillsammans. Vi har alla skyllt på varandra och nu skyller vi på barnen. Och det gör mig ledsen och uppgiven.

Vi är många som arbetar med barn som så länge försökt tala om att barnen far illa, att de mår dåligt, att de inte får det de har rätt till och behöver. Vi har ropat högt men ingen har lyssnat.

Vi är många som arbetar med barn som så länge försökt tala om att barnen far illa, att de mår dåligt, att de inte får det de har rätt till och behöver. Vi har ropat högt men ingen har lyssnat. När är det dags att höra oss? När barn skjuter barn på öppen gata. När fler barn än någonsin inte ens vill gå till skolan, när barn skär sig, svälter sig, hatar sig, lever påhittade liv på nätet. För det är nu, just nu. 

Känns ovärdigt

Och jag undrar vad jag håller på med. Förskolan framstår som så ynklig. Det känns så ovärdigt att säga till ett barn att man inte får slåss, att man behöver lyssna på kompisarna samtidigt som andra barn dödar varandra på andra sidan staketet. Det är otroligt frustrerande att se barn som mår dåligt, oftast på grund av vuxna, dåliga vuxna, trötta föräldrar som drömmer om egentid, arga vuxna som ska hantera sina egna misslyckanden och besvikelser, vuxna som skyller på sina barn. Letar fel på sina barn, i stället för att leta inom sig själva.

Förskolan är den sista skyddade platsen i samhället, här borde barn få vara fria, trygga och säkra. Barn förtjänar bättre än det här.

LÄS OCKSÅ

Kommunpolisen om våldet: ”Landar i knät på lärare”

Ministern efter förskolans protestbrev: Nej till lärarnas krav

Lindström: Förskolan är snart inte värd sitt namn

Lindström: Snälla förälder, hämta ditt barn när ditt jobb är slut