Lindström: Självklart bedömer vi barnen

Vet ni vad som är tröttsamt, riktigt sådär dra-mig-baklänges-och-göm-mig-under-en-sten-tröttsamt? Präktighet, och förträfflighet. Nu råkar jag arbeta i en bransch där präktighet går långt tillbaka i tiden. Den unga präktiga ogifta fröken som undervisade och var så trevlig och rar, förträfflig. Jag har dock aldrig varit särskilt präktig, eller ens särskilt trevlig och rar. Jag har mer varit rakt på sak, ifrågasättande och faktiskt lite bråkig. En gammal chef brukade säga att jag alltid gjorde som jag ville, inte som man skulle, men det blev ändå alltid rätt. Så, hur kul och kreativt är det att alltid göra som man ska?

När jag började skriva för den här tidningen gillade jag att den var just den här tidningen, för en tidning som ges ut av ett fackförbund ifrågasätter och den är lite bråkig. Så när den här tidningen skriver om lite ny forskning, som handlar om hur förskolor gör och inte gör olika bedömningar av barn, och så många blir upprörda, då blir jag trött, och lite orolig. Jag blir trött av att så många verkar tro att de minsann är så förträffliga att de minsann aldrig skulle bedöma ett barn. För det är en sådan lögn och visar på en stor brist i självkännedom.

Bedömning behövs för att kunna ge rätt stöd

Det är väl självklart att vi gör bedömningar, av barnen. Hur skulle vi annars kunna göra våra jobb? Hur skulle vi annars till exempel kunna avgöra vilket barn som behöver stöd i sin språkutveckling, om vi inte gjorde en bedömning? Hur? Vi skriver ju till och med ner dem, ni har väl hört talas om handlingsplaner? Vi gör bedömningar av barnens utveckling hela tiden, varför är vi så rädda för att bedöma barnens lärande? Om det är svårt att bedöma barnens lärande, beror det inte på barnen utan på att vi vuxna ställt fel frågor i våra planeringar. Min förskola hade en liten inspektion för ett tag sen, utbildningsförvaltningen hälsade på. Efter sitt besök hade de en del att säga, en del bedömningar skulle man kunna säga.

En av deras bedömningar var att vi var alldeles för dåliga på att följa upp om barnen lärt sig något, eller rättare sagt om barnen hade lärt sig något av det som vi hade tänkt oss. De uttryckte att förskolan generellt är ganska dålig på just det. Vi är bra på att planera vad barnen ska få vara med om, vad de ska få lära sig. Men sen lägger vi av, vi missar att följa upp vad och om barnen faktiskt lärt sig just det. Sant, tänkte jag. Precis så är det. Sen tänkte jag, men alltså vi ska ju inte göra bedömningar av barnen, hur går det här ihop? Men sen, sen kom jag på det. Att det handlar inte om att bedöma barnen, det handlar om att svara på de frågor vi ställt oss, om vi nu gjort det.

Alldeles för många förskolor sitter fast i att välja tema och projekt utifrån så konstiga grunder, och framför allt har man inte koll på sitt syfte och sitt dokumentationsfokus. Våra utmaningar som vuxna skiljer sig från barnens. Barnen kanske är i skogen med syftet att leta efter grodyngel, men jag, jag är i skogen med syftet att leta efter om barnen använder sig av de verktyg vi lärt dem för att kommunicera sina behov till sina kompisar. Jag bedömer vad barnen har lärt sig, men jag bedömer inte barnen, utan om jag har lyckats med mitt syfte. För att kunna följa upp och leta spår efter ett resultat behöver vi inte bedöma barnen, vi behöver bedöma vår tanke med lärandet. Vi behöver ha ställt en fråga som vi kan svara på. Vi följer upp våra frågeställningar för att ta reda på om det vi gör är meningsfullt, på riktigt. Men för att kunna göra det så behöver man ju ha koll på sina frågeställningar, sina syften och fokuset i sin dokumentation. Det är ganska svåra grejer. Och tycker man inte att det är svårt, då har man rätt lång väg kvar att vandra.

Om man tänker att präktigheten går åt ena hållet och självinsikten åt det andra, vilken väg väljer du?

LÄS ÄVEN

Debatt: ”Förskollärare ska inte fokusera på barnens kunskapsresultat”

Debatt: Bedömning behövs för en likvärdig förskola

Forskaren: ”Bedömningen av barns kunskaper behöver bli tydligare”

yssna på Förskolan här!