Krönika Det spelar alltså ingen roll om jag vägrar. Då går man bara högre upp i leden, frågar någon annan. Jag funderar på det här, vilken slutsats blir egentligen den mest relevanta? skriver förskolläraren Eva Lindström efter kammarrättens dom i Göteborg.
Kammarrätten har beslutat att förskolenämnden i Göteborg måste lämna ut uppgifter om ett papperslöst barn till polisen. Barnet och dennes familj ska avvisas från Sverige. Jag tänker att det inte bara var jag som blev tvungen att sätta mig ner ett tag. Oj, vad hände nu? Jag var en av dem som öppet sa nej till att ange papperslösa, en självklarhet för mig. Och sedan när beslutet väl kom, att skolan undantas från informationsplikten, så var det ju rätt skönt att jag inte heller skulle vara tvingad till det. Men, det spelar alltså inte någon roll, det var ett beslut som ekade tomt.
För det spelar alltså ingen roll om jag vägrar. Då går man bara högre upp i leden, frågar någon annan. Jag funderar på det här, vilken slutsats blir egentligen den mest relevanta? Att arbeta på förskola är att arbeta i en politiskt styrd verksamhet, det är att följa de lagar och beslut som fattas av våra demokratiskt valda politiker. Vi ska lära barn om demokrati, vad det innebär att vara medborgare i en demokrati. Så, kan vi då egentligen bara välja att strunta i beslut som fattas? Jag var ju helt beredd att göra det, om det nu skulle har varit så att det beslutats att jag måste ange barn. Dock hade jag gjort det med argumenten att Sverige har barnkonventionen som lag, och jag hade lutat mig mot den. Fast det hade ju ändå varit att inte acceptera ett demokratiskt beslut, eller?
Hur mycket måste vi veta om ett barn?
Jag funderar också på hur mycket information en förskola behöver om ett barn. Måste vi veta var de bor? Måste vi veta hur deras bakgrund och familj ser ut? Om vi tänker på anmälningsplikten, att vi har ett jätteviktigt uppdrag att skydda barn från att fara illa, då är det väl ganska relevant att veta hur barnets liv utanför förskolan ser ut? För hur skulle det bli om vi inte visste?
Fundera på den en stund, om du inte visste var barnen i din barngrupp bodde, var de kom ifrån, hur deras familjer och hemsituation såg ut. Skulle du kunna fullfölja ditt uppdrag då? Är det dit vi är på väg, att denna information kommer att undanhållas oss? Eller kommer vissa att dela med sig och andra inte, lite som den som inte har något att dölja, döljer inget? Kommer det att skapa olika läger, vissa barn vet vi mer om och vissa ingenting? Denna situation kan ju uppstå även idag, med barn med skyddad identitet till exempel. Då kan vi ju ofta luta oss mot att en annan instans i vårt samhälle har koll på vad som pågår.
Förskolan som en trygg plats
Den sista tanken jag har är det här med förskolan som en trygg plats. Kanske det allra viktigaste. Att förskolan ska vara en säker plats för barn. Att alla ska kunna vara där, vara trygga och inte riskera sin hälsa och välmående. Att det enligt läroplan och barnkonventionen ingår i vårt uppdrag att se till att barn får sina behov tillgodosedda och en god och bra omsorg. Men, som vanligt spelar det ingen roll. För de flesta avgörande beslut som fattas om förskolan, görs inte av oss som faktiskt arbetar där. Utan det är några andra som bestämmer, några som kanske inte ens satt sin ena fot på en förskola.
Så även om personalen som arbetar med just det här barnet som beslutet gäller skulle vägra och skrika ”nej, vi kommer inte att säga ett pip!” – då bara går man över huvudet på dem. Frågar nästa instans, och sedan nästa, och sen nästa. Och sen, ett barn som hade rätt till trygghet försvinner. Och där står vi och vägrade, fast det betyder ingenting, som vanligt när det kommer till det som rör barnen, det viktigaste vi har.
Eva Lindström är förskollärare i Stockholm.
LÄS ÄVEN
Sveriges Lärare: Beskedet en seger för vårt motstånd
Eva Lindström: Fokusera på rätt saker efter den tragiska olyckan
Dilemmat: ”Jag har ständigt dåligt samvete”
Lyssna på Förskolan här: