Lindström: Lucia har spelat ut sin roll
Krönika Men de vuxna envisades, började komma med påståenden att det var för barnens skull, att det var viktigt för barnen att få gå i Luciatåg och att få visa upp det för sina föräldrar, skriver förskolläraren Eva Lindström.
Okej, nu ska vi ta det här med Lucia en gång till.
En gång för länge sedan var det jättetråkigt att vara barn. På vintern var det mörkt, jättemörkt, och kallt. Det enda man hade att se fram emot var den där dagen i december när man tände massor av ljus och om man sjöng riktigt fint kunde man kanske få sig en pepparkaka. Så barnen sjöng och sjöng, och de gick samtidigt som de sjöng för då blev de vuxna så himla glada och kanske att de fick en pepparkaka till. Så gick tiden och det blev lite roligare att vara barn, för det började finnas godis.
Men de vuxna ville fortfarande att barnen skulle anstränga sig lite för att få godis, gärna klä ut sig, till kärringar på våren och till Lucia på vintern. De vuxna sa att ”godis, det ska man inte äta för mycket av, för det kan vara farligt för tänderna”. Men att stå med levande ljus i håret, det vara bara mysigt och härligt, tydligen inte alls så farligt som godis. Barnen älskade godis och var beredda att göra ganska mycket för att få det, började klä ut sig till harar och kycklingar, tomtar och pepparkakor.
Barnen älskade att få klä ut sig till vad de ville
Men sen började barnen tröttna, de fick ju godis ändå, typ varje helg helt utan att klä ut sig. Så de vuxna tänkte att om de bad barnen att klä ut sig till monster i stället, spöken och kanske precis vad barnen ville, superhjältar och prinsessor, och sen fick godis, då skulle barnen vilja fortsätta att klä ut sig och alla skulle ha det så där mysigt tillsammans. Barnen hängde på, två flugor i en smäll, man fick föräldrarna att köpa coola kläder och man fick godis, bästa tiden på året. Barnen älskade att få klä ut sig till det man själv valt, och man fick vara uppe sent och springa ute i mörkret. Allt som barn gillar.
I långa, otroligt opraktiska vita klänningar, med ljus eller i värsta fall en lång strut på huvudet. Man skulle gå och sjunga, konstiga sånger som man aldrig sjöng annars.
Och man fick godis, massor av godis, inte bara av sina egna föräldrar, utan av alla grannar och en massa folk som man inte kände, fast annars fick man absolut inte ta emot saker från främlingar. Men på den här dagen fick man. Eller dagarna, för de vuxna visste inte ens vilken dag som var dagen, så det blev godis alla dagar. Svårslaget. Saken var den att sen, efter dessa dagar med sena kvällar och godis tyckte föräldrarna att barnen skulle gå i det där tåget, igen. I långa, otroligt opraktiska vita klänningar, med ljus eller i värsta fall en lång strut på huvudet. Man skulle gå och sjunga, konstiga sånger som man aldrig sjöng annars, med konstiga ord i som ingen förstod. Och man fick inget godis.
När Luciatågen togs bort blev de vuxna som galna
Hur tänkte de vuxna nu? undrade barnen. Det här är så tråkigt, varför ska vi göra det här? Vi är moderna barn, vi vill ha mer av livet. Så barnen tappade lite sugen på det där tåget, men de vuxna kämpade på, envisades. Och tidigt på morgonen skulle det vara, jättetidigt. Orka, tänkte barnen. Men de vuxna envisades, började komma med påståenden att det var för barnens skull, att det var viktigt för barnen att få gå i Luciatåg och visa upp det för sina föräldrar. Det var så himla, otroligt viktigt att när barnens förskolor och skolor började sluta med tågen blev föräldrarna alldeles galna. Det blev rubriker i alla tidningar om hur synd det var om alla föräldrar som inte skulle få se sina barn sjunga och gå. Och hur synd det var om barnen som inte skulle få sjunga inför sina föräldrar. Chilla, tänkte barnen, vi är supernöjda med alla andra mysiga dagar som vi får klä ut oss och springa runt busa med er, våra vuxna.
Glad Lucia på er.
LÄS OCKSÅ:
Lindström: Bevare oss, nu flyttar tomtenissen in i förskolan
Så undervisar du i svenska som andraspråk i förskolan
