Lindström: Jag tänker sluta vara så himla duktig

Semestern är slut, sommaren var kort och det mesta regnade bort. Nu hör jag till den kategorin människor som inte stör sig så mycket på regn, jag tycker faktiskt om regn. Flera gånger den här sommaren har jag besviket dragit upp persiennerna och tittat ut på en blå himmel, trots att väderapparna visat regn. I mitt yrke så är jag ute i alla väder, och det är såklart fördelaktigt om det inte regnar så mycket. Så, gärna regn på semestern och helgen, men gärna sol mitt i veckan. När jag kom tillbaka till mitt jobb, eller till min förskola, var det den första dagen för oss i personalen och för barnen.

”Vi möts ofta av ett totalt kaos”

Det är en väldigt stressig dag, eftersom vi kommer bara strax före barnen och vi möts ofta av ett totalt kaos. Kaos. Eftersom det är vanligt med storstädning på sommaren, till exempel den klassiska golvvården. Oftast innebär det att alla möbler och allt material står på helt andra ställen i augusti än vad de gjorde i juli. Föreställ er ett kontorslandskap där alla skrivborden står i stora högar, chefens skrivbordsstol står ute i trappen och ingen vet vart datorerna tagit vägen. Eller en matbutik där alla hyllor tömts och alla varor ligger nedpackade i omärkta flyttlådor, kassorna står på lagret och godiset är bara borta. Samtidigt väller det in kunder, varav den ena hälften gråter och den andra undrar vart alla varorna är, de vill handla NU!

Föreställ er ett kontorslandskap där alla skrivborden står i stora högar, chefens skrivbordsstol står ute i trappen och ingen vet vart datorerna tagit vägen.

Lite så är det att komma tillbaka till sin förskola efter semestern. Jag kan ju spontant tycka att det är lite knäppt att vi ska ha det så här, vi och barnen. Och att det alltid varit så här. Att ingen någonsin tänkt att det kanske vore bra att öppna på tisdagen i stället, så att vi skulle hinna ställa allting på plats. Men, som min rektor sa, det fungerar ju på de andra förskolorna… Nej, tänkte jag, det gör det inte, men som med så mycket annat i förskolan har det blivit normalt att det är onormalt. Det har blivit normalt att utföra ett arbete utan rimliga förutsättningar att göra det. Vi kör på ett år till. Vi lever på hoppet.

”Det handlar om att ha förutsättningar”

Jag har i alla fall bestämt en sak: Jag tänker sluta att vara så himla duktig på att vara snabb och på att göra saker på en egentligen helt orimlig tid. Jag tänker sluta be om ursäkt om jag inte ”hinner” det som någon bestämt att jag borde hinna. För det handlar inte om att hinna, det handlar om att ha förutsättningar, och utifrån de jag har, behöver jag prioritera. När jag stod där, den där första dagen efter semestern, var jag väldigt glad, för jag hade nämligen längtat. Längtat efter barnen. När dörren öppnas och ett barn kommer in, ser mig och ögonen lyser upp, då vet jag att det är det här som är rätt. Ett av våra yngsta barn har jag en alldeles speciell relation med, vi brukar hänga ihop på eftermiddagarna på gården, hålla handen och filosofera. När det barnet kommer emot mig, visar med hela sitt väsen att han vill ha en kram, då kramas vi, så där ljuvligt.

Det är då jag bestämmer mig för att jag inte tänker vara den som slutar kramas. Vi ska kramas tills han kramat klart. Det är mitt löfte inför hösten, att ge tid till kramarna. Att ge tid till att möta blickarna, att hålla i de där små händerna som stoppas i mina. Vad gör väl det att alla möbler står på fel plats och allt material ligger huller om buller i ett förråd, det är ju i kramarna magin finns, det är kramarna man minns.

LÄS OCKSÅ

Lindström: Barnen synar våra lögner om att de duger som de är

Särskilt stöd i förskolan sätts inte alltid in – trots att behovet uppmärksammas

Stenkula: Nu är det gasen i botten