Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Förskolan

En bra vuxen berättar sanningen för barn, även om det känns jobbigt. Det skriver förskolläraren Eva Lindström.

Eva Lindström, förskollärare i Bromma, Stockholm. Krönikör och poddare här på Förskolan.

Kollegan och jag hade en intressant diskussion om olika sorters vuxna. Bra vuxna och dåliga vuxna. Det är klart att det vore toppen om alla vuxna var bra och ville alla barn väl, men tyvärr är det inte så. Det finns massor av dåliga vuxna, överallt, även på förskolor.

Det är därför jag ryser när vuxna säger att barn alltid ska lyssna på vuxna, göra som vuxna säger. För det ska barn absolut inte. Jag vägrar lära barn att vuxna är bra, för alla vuxna är inte bra. En hel del är helt värdelösa, faktiskt farliga för barn. Jag har ett ansvar att lära barn om hur saker är, inte hur de borde vara. Barn borde kunna lita på vuxna, på alla vuxna, men det kan de inte. Det ska de inte.

Barn ska veta att frågar de mig får de veta sanningen.

Däremot vill jag att barn ska kunna lita på mig. Jag vill vara en bra vuxen. Därmed behöver jag vara ärlig mot barn. Det innebär att jag kommer att säga som det är när barn frågar mig saker. För barn kommer alltid att klura ut hur det är, och jag tänker inte vara den som ljuger eller döljer saker. Barn ska veta att frågar de mig får de veta sanningen.

Förskolan ska vara en trygg och sann plats för barn. Det kan bli körigt ibland, och jag upplever att många vuxna ljuger för barn. Oftast tänker jag att ”det där har de inte tänkt igenom ordentligt”. Att man ljuger för att man tror att man skyddar barn, skyddar dom från vad? Verkligheten? Vi kan inte skydda våra barn från verkligheten men vi kan lära dem att hantera den.

När barn frågar om barn kan dö, vad svarar du då? Eller om barn frågar om barn alltid ska göra som vuxna säger? Hur lär du barn att avgöra om det är en bra eller dålig vuxen de har att göra med?

Jag brukar säga till barn att en bra vuxen inte ber dig ha hemligheter för dina föräldrar. En bra vuxen kommer inte att be dig göra någonting utan att fråga dina föräldrar om lov. Jag brukar säga till barn att ibland är mammor och pappor inte heller bra vuxna, men att vi vuxna på förskolan finns där för alla barn, att vi bryr oss och att vi har ett uppdrag att se till att alla barn har det bra.

Varför säger man till barn att de träffar någon som inte finns?

Om du tycker att det verkar svårt att prata med barn om att barn kan dö kan du börja med något enklare. Till exempel, hur många gånger har du inte hört ett barn säga att de träffat Pippi Långstrump, Bamse, Tomten eller ett Mumintroll? Och vad säger du då? Jag har svårt att förstå det där. Pippi finns ju inte på riktigt. Varför säger man till barn att de träffar någon som inte finns? Jag har förklarat för både egna och andras barn att Pippi är påhittad. Att det är en skådespelare som klär ut sig. För äras den som äras bör, det är ju Astrid som har hittat på Pippi, och typ tusen andra historier och karaktärer. Och tomten, kom igen, ge barn lite cred, de är inte dumma. Vill vi hjälpa våra barn att bli trygga bra vuxna ska vi inte göra dem osäkra genom att ljuga och luras.

Förskollärare bör vara bra vuxna som säger som det är. 

LÄS ÄVEN

Podcast: Hur mycket förskollärare är du på fritiden?

Bygg en kunskapsbank av förskollärares beprövade erfarenhet!

Erik Stenkula: ”Tystnadskultur? Den har jag aldrig stött på i förskolan, tvärtom!”

Forskarens råd: Lek fram språkutvecklingen!