Lindström: Blir vi äntligen riktiga lärare nu?

Nu har det skett, den stora sammanslagningen. Och den är inte någon dokusåpa på tv vi pratar om, utan två stora fackförbund som har blivit ett – Sveriges Lärare. Hur ska det nu bli? Ja, det kan man undra. Jag undrar i alla fall. För lite mer än 20 år sedan började jag på det som då hette Lärarhögskolan. Stor och ståtlig tornade den upp sig på berget vid Thorildsplan, Konradsberg, i Stockholm. Maffigt, där skulle lilla jag få studera. Fast nej, det fick jag inte. För det var lite trångt på lärarutbildningen då, faktiskt rätt svårt att komma in, alla studenter fick inte plats. Så, hur löste man det? Jo, förskollärarna och fritidspedagogerna fick snällt ta tunnelbanan några stationer till, ända till Liljeholmen faktiskt. Där, i en tråkig nygammal byggnad, skulle vi vara tillsammans med lite annat löst folk som ville bli kockar, om jag inte minns fel.

En tydlig hierarki mellan studenterna

Vi var dock välkomna till Konradsberg då och då. På tisdagar vankades det pub och partaj, då var vi alltid där. Vi regerade på dansgolvet, om du frågar mig. Vi hade fantastiska kårmöten i de mystiska små rummen i den där enorma ståtliga byggnaden, ryktet gick att August Strindberg en gång suttit inspärrad i ett av rummen, på den tiden Konradsberg var ett sjukhus för de psykiskt sjuka. Sent på natten gick man inte gärna ensam i de där korridorerna. I alla fall, jag minns att det fanns en tydlig skillnad mellan oss studenter, beroende på vad vi studerade till, en hierarki. Den följde åldern på barnen vi sedan skulle undervisa.

Vi lärde oss snabbt att vi inte var några ”riktiga” lärare, för i LR var vi inte välkomna.

Högst upp fanns gymnasielärarna, otroligt viktiga var de, sedan följde lärarna för grundskolan och längst ner fanns förskollärarna och fritidspedagogerna. Båda fackförbunden fanns på skolan, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. Vi lärde oss snabbt att vi inte var några ”riktiga” lärare, för i LR var vi inte välkomna. Aldrig att de skulle beblanda sig med några som vi. Tur för oss då, att Lärarförbundet förbarmade sig över oss, klart att vi kunde få vara med, om vi nu ville det. Som student var jag med, mest för att det nästan inte kostade någonting och för att man fick saker och gå på fest då och då. Sedan gick jag ur. Jag kände mig aldrig riktigt viktig för de där fackförbunden. Men eftersom Lärarförbundet var envist, och efter några år började jaga efter oss, dök upp vid löneförhandlingar och på andra ställen, gav jag med mig och gick med igen.

Har blivit starkare på senare år

Hela min yrkesverksamma tid har jag upplevt att jag fått bråka om min ställning som lärare, övertyga folk om att jag är lärare. Faktiskt lika mycket lärare som någon annan som har sin examen och legitimation. Det brukar gå sådär.

Och visst kan det bli så nu, att det blir tydligare för alla att vi är ett stort yrkeskollektiv.

På senare år har jag blivit starkare. Jag brukar nu säga att jag är lärare, och sedan att jag arbetar i förskolan, men det är fortfarande många som är skeptiska. Är jag verkligen en lärare, på riktigt? Svar ja, det är jag, jag är utbildad, har ett stort ansvar och jag arbetar med undervisning, precis som alla andra lärare. Och visst kan det bli så nu, att det blir tydligare, för alla, att vi är ett stort yrkeskollektiv – Sveriges Lärare. Ett fackförbund som står bakom ett av skolans viktigaste budskap, att tillsammans är vi starkast. 

Lyssna på Förskolan här!