Sara Agné: Det är lätt att avfärda oss lärare som gnälliga
Gästkrönika Fram till dess att vi står enade, tusentals tillsammans och skrålar, gör gemensamt motstånd genom att höja våra röster, så är vi inget hot, ingen kraft att räkna med, ingen professionell storm att behöva förhålla sig till, skriver förskolläraren Sara Agné.
Jag följer mitt fackförbund, Sveriges Lärare, i sociala medier. Ser hur de laddar upp för demonstration i Stockholm under parollen ”Stockholms skolor larmar!” Den är en del av en kampanj som pågått ett tag där förbundet delat vittnesmål för att belysa hur absurd och ansträngd situation vi har i skolor och förskolor, vilka konsekvenser marknadsskolan får i praktiken.
Jag blir peppad och stärkt av kampanjen. Känner igen mig i det som beskrivs och blir glad över att ett helt fackförbund fokuserar på att samlas kring en kärnfråga som i mina ögon är helt central. Det är en klockren kampanj. Så när det närmar sig den fjärde maj då demonstrationen ska gå av stapeln laddar jag upp och ser framför mig hur hela Fatbursparken på Södermalm kommer vara full av människor, eftersom jag vet hur många kollegor inom förskolan som upplever sig påverkas, vi pratar om det dagligen på min arbetsplats och jag har även ägnat mina masterstudier åt att intervjua barnskötare och förskollärare om just detta. Och nu samlar vi oss dessutom med övriga skolformer i Stockholm, vi kommer bli tusentals!
Det jag föreställde mig som en kraftfull och mäktig lördag blev i stället lite av en besvikelse.
Därför måste jag gnugga mig i ögonen när jag anländer till utsedd plats strax före klockan 13 och ser en liten utspridd folksamling i ena delen av parken samtidigt som skyltar delas ut och micken testas. Några fler ansluter innan det börjar men parken är knappast ens halvfull när manifestationen är i full gång och det jag föreställde mig som en kraftfull och mäktig lördag blev i stället lite av en besvikelse.
Varför var vi inte fler?
Jag känner för alla som engagerat sig i kampanjen och med att anordna manifestationen. Alla grymma talare som lagt ner tid och energi i sina förberedelser. I efterhand läser jag att det var ungefär 500 personer som deltog. Det är nedslående. Jag googlar hur många medlemmar Sveriges Lärare har i Stockholm och får upp att förbundet har 12 000 medlemmar som arbetar i kommunala verksamheter i staden. Det är ju makalöst! Av 12 000 medlemmar dök 500 upp. Vad hände? Jag förstår att inte alla orkar engagera sig utanför arbetet och verkligen att inte alla vill, eller mäktar med, att vara verksamma som fackliga representanter och organisatörer av manifestationer och demonstrationer. Men, att dyka upp. Offra en timme av en ledig lördag för att stå enad med sina kollegor och visa samhället att det räcker nu. Hur kan det vara för svårt? Eller för jobbigt? Vad är det jag missar?
Vi kanske inte är så enade kring den här frågan som jag upplever när jag lyssnar runt, läser i Facebookgrupper och pratar i personalrum. Eller handlar det om tystnadskulturen som är så svår att bryta? Att det är läskigare att kliva utanför Facebook, ut i verkligheten och stå upp för sina åsikter? Jag vet inte, men jag vet att fram till dess att vi står enade, tusentals tillsammans och skrålar, gör gemensamt motstånd genom att höja våra röster såväl på gator och torg som i debattartiklar, i möten med politiker, på APT, i dagliga samtal med rektorer och framför allt i den praktiska vardagen på förskole- och skolgolven så är vi inget hot, ingen kraft att räkna med, ingen professionell storm att behöva förhålla sig till.
Lätt att avfärda oss som gnälliga
Helt ärligt undrar jag allt oftare vad jag håller på med. Varför stannar jag kvar? Som en envis nagel i ögat på den svenska förskolan verkar jag helt oförmögen att släppa taget, trots att arbetet skapar ett enormt slitage på min kropp och mitt psyke. Inte sällan numera frågar vänner och familj varför jag inte bara slutar och jag förstår att det kan verka helt idiotiskt för utomstående. Tänker på hur tröttsamma vi måste verka, lärare verksamma i förskolor och skolor runt om i Sverige som fortsätter hålla på och ”klaga” över orimlig arbetsbörda och styrsystem vi inte bett om som ställer överkrav och bortser från våra professionella bedömningar i arbetet, men sedan ändå fortsätter leva upp till kraven och överprestera. Jag tänker på hur lätt det är att avfärda oss som gnälliga. Jag kan se det. Det stör mig enormt, men ändå vet jag ingen annan utväg än att fortsätta. För jag älskar nämligen mitt arbete. Jag vill ha rimliga arbetsvillkor, jag vill inte sluta.
Sara Agné är förskollärare i Stockholm
LÄS OCKSÅ:
”Våra kroppar tar stryk av styrsystemet i förskolan”
Lindström: Förskolan är snart inte värd sitt namn
Här manifesterar lärarna mot nedskärningar: ”Behövs mer”
