Gästkrönika: Vardagens guldkorn i förskolan ger mig hopp

”Vad tror du på?” Frågan når mig i mörkret, dotterns röst låter lite lagom trött men en sista fråga hinns med innan det är dags att sova.

”Det goda valet och den goda viljan.” Svarar jag efter en stunds betänketid, dock tillräckligt lång för att en kall liten fot ska putta till mig på låret. Jag fortsätter förtydligande:

”Alla får tro vad de vill, men för mig bottnar tron i de goda valen. Att när du ställs inför två eller flera val såväljer du det goda. Det som gynnar omgivningen och får dig att göra samt må bra.”

”Mmm”, dotterns mumlande lät inte helt övertygat.

”Tänk att kompisen faller och slår sig, du kan skratta eller så kan du fråga hur det gick och hjälpa hen upp.”

Det blev åter tyst.

Dags för ljusglimtar

Nyheterna är mörka, runt om i världen råder smärre kaos. Det räcker med att bläddra i den lokala tidningen för att vilja låsa om sig, krypa ned under täcket och stanna där. Skippar vi tv, radio, tidningar och mobiler når ändå de nedstämda oss, för inom den närmsta kretsen, arbetsplats som familj, råder det mental ohälsa, samt stress och hopplösheten pyr svagt. Men måste det vara så?

Jag samtalade med en journalist gällande de mörka nyheterna som fyller oss med hopplöshet, maktlöshet och rädsla. Hen höll med, det är dags för ljusglimtar, för de finns. Ljusglimtar som kan inspirera, sprida sig och växa sig starka.

Jag vill, trots att täcket ibland ligger och skaver precis under näsan, klamra mig fast vid mitt svar där i natten. Jag tror verkligen på det goda valet och den goda viljan och dess möjlighet till förändring och förbättring.

Jag vet att jag själv varit del i att lyfta det som är tungt just inom förskolans värld, där och då kände jag avsaknaden av hopp. Men saker händer och det tack vare ett citat som jag är uppvuxen med, och som jag alltid kommer bära med mig: ”Du har rätt att gnälla och klaga så länge du har något konstruktivt att komma med som följd.” Det vill säga, upplever jag att något inte är bra och lägger energi på att tala om det, så bör jag även ha förslag på förbättring. Om inte annat vara redo att delta i kommande förändring. Punkt.

Lyfter varandra

Jag tror att mycket av förändringen kommer med oss pedagoger. Vi måste börja titta på verksamheten med hopp och försöka ta med oss det positiva hem, medan det negativa blir en del i förändringsarbetet tillsammans med barn, vårdnadshavare, arbetslag och ledning. Inte halvt under täcket klockan tre på natten.

På enheten där jag är verksam har vi, innan större möten, börjat lyfta guldkorn från verksamheterna.

Här är några från den senaste tiden:

Kollegan som i stället för att sitta på rumpan och övervaka gården dragit i gång Kom alla mina kycklingar med tolv stissiga barn.

Kollegan som i stället för att avfärda barnet som påstår att pappa är åtta meter utmanar och engagerarflertalet barn med att tillsammans måtta upp metrarna och fundera på om det kan vara möjligt.

Kollegan som i stället för att skälla själv lägger sig under bordet och trycker upp lera på bordsskivans undersida med de yngre barnen för att kunna förstå vad de undersöker.

Kollegan som i stället för att muttra över personalbristen dekorerar personalrummet med peppande ord och fika.

Och:

Föräldern som berättar att barnet även vill gå till förskolan på helgen.

Föräldrarna som förundrar sig över den utveckling de noterat sedan inskolningen.

Föräldrarna som kommenterar veckobrev och drar paralleller med skeenden hemma.

Föräldern som spontant delar fascinationen över hur väl vi tycks känna hens barn.

Föräldern som erbjuder mig skjuts när jag är på väg hem för dagen. Eller.

Barnet som kommer med mina stövlar när jag står och krånglar med jackans dragkedja och är sist ut.

Barnet som undrar om killar får vara kära i killar och får ett svar av kompisen att hon minsann är kär i sin tjejkusin och det går bra.

Barnet som förundrat undrar om hantverkaren vid rutschkanan är en kille, för han har en så lång fläta, och utbrister ”Vad vacker han är!” när så är fallet.

Barnet med autism som för första gången möter min blick och håller kvar.

Barnen som självmant går på bokstavsjakt i läshörnan och kommer springande när de hittat min bokstav.

Barnet som skyller på en pedagog med glimten i ögat när en kraftig doft avlöser ett smattrande ljud.

Barnen som sitter på rad i väntan på frisören och njuter märkbart när de stryks över håret av kompisen.

Ger mig lust att gå till jobbet

Efter dessa rundor sitter alla mötesdeltagare med små leenden och det fortsatta arbetet blir lättare, för vi förstår vikten av vårt uppdrag och varför vi är kvar i yrket. Så goda viljor och guldkornen finns där i förskolans komplicerade värld och de är rätt många. Dessa kan få färga min vardag och inge mig hopp och lust att gå till arbetet och driva saker framåt, om jag väljer att se dem. Om jag väljer det goda valet.

Får vi med barnen på ”Goda-valet-tåget” så kan, om några år, den positiva inställningen och medmänskligheten även nå samhället.

Åter till tystnaden och mörkret i försöket till nattning. Jag hade kunnat nöjt mig med sista ordet och se det som en vinst men det goda valet i det sammanhanget var att bolla tillbaka frågan till dottern.

”Så vad tror du på?”, frågade jag och kvävde en gäspning.

”På Påskharen, och det är morfar.” Svarade hon sömnigt men självklart.

LÄS ÄVEN

Förskolläraren: ”Jag känner mig maktlös inför våldet och machokulturen”

Arbetslaget som skrev kontrakt på tilliten

Idyllen mitt i byn

Negativ kollega drar ner hela arbetslaget