Eva Lindström: Varför blir vi vuxna upprörda när barn slåss?
Krönika När barn knuffas på gården, eller i hallen, behöver vi ens bli upprörda, förvånade? Nej. Vi borde ta det kallt. Barn gör så, skriver förskolläraren Eva Lindström.
För inte allt för länge sedan, typ förra veckan, sa någon till mig att jag var barnslig. Det handlade om min ibland lite bristande impulskontroll. Som om det skulle vara något som har med barnslighet att göra. Vuxna har ju också dålig impulskontroll, eller? En kollega sa häromdagen att ett av våra barn inte hade något konsekvenstänk. Vilka barn har det? sa jag. Konsekvenstänket är väl inte utvecklat ordentligt förrän i tjugoårsåldern, för vissa verkar det aldrig utvecklas, eller?
Jag började tänka på några olika vuxna jag hört talas om den senaste tiden. Vi behöver ju inte gå in på alla krig som pågår i världen, men man kan ju ändå nämna att det är vuxna som krigar, inte barn. Läste om att det varit slagsmål på en tunnelbanestation här i Stockholm, tydligen flera skadade, det var vuxna som slogs. Ser på tv om människor som lurat äldre människor på pengar, det var vuxna människor som lurades och stal. Läste om ett inbrott, några hade kört en bil in genom ett fönster på någon flashig butik och stulit en massa kläder, det var vuxna som kört bilen.
Vad har vi vuxna för ursäkt?
Jag kom inte helt oväntat att tänka på den där föräldern som brukade komma till förskolan med stiliga blåtiror efter något fotbollsderby. Samma förälder som ibland blev så himla upprörd över att något barn knuffat hans barn på förskolan. Jag tänkte så många gånger, att det var så vansinnigt att han tyckte att det var fel att tvååringar knuffade på varandra på en förskolegård för att båda ville ha den gula spaden. Men han tyckte att det var helt rimligt att vuxna män slogs med varandra, för att de hejade på olika fotbollslag? Jag fick inte riktigt ihop det där.
Att vuxna blir så upprörda när barn slåss, ljuger och förstör saker, som om det skulle vara det konstiga. Jag tycker inte alls att det är konstigt, inte ens ett litet dugg. Och ingen som arbetar med barn borde tycka att det är konstigt. Det är faktiskt helt normalt. Men att vuxna gör det, det är inte normalt, det är konstigt. Jag ville så gärna säga till den där pappan med blåtiran: Ja, du, barn knuffas ibland, och slåss, precis som du verkar göra. Barnen är två år, du är 37, vad har du för ursäkt?
Den som knuffat lämnas åt sitt öde
Men det sa jag inte, för jag är professionell på jobbet. Och det borde vi alla vara. När barn knuffas på gården, eller i hallen, behöver vi ens bli upprörda, förvånade? Nej. Vi borde ta det kallt. Barn gör så. En gång såg jag hur ett barn knuffade ner ett annat barn från ett lekhus, barnet föll, slog sig, det gjorde ont såklart. Det andra barnet såg förvånat ut, förstod ingenting. Hen ville ju bara vara ensam i lekhuset, inget mer än det. Personalen agerade, blev arga på barnet som knuffat, ”vad gör du!?” Tröstade barnet som blivit knuffat. Det andra barnet lämnades åt sitt öde. Jag tänker att båda barnen behövde tröst. Barnen var två år. Vem är det egentligen som visar brist på impulskontroll här? Barnet eller de vuxna? Vilka konsekvenser blir det? Utifrån vår kunskap och kompetens borde inget barn få skäll i förskolan, för barnen gör som de gör utifrån sina förutsättningar och sin förståelse. Vuxna däremot, vad har vi att skylla på? Kan en vuxen vara barnslig, eller är vi bara ”vuxliga”?
Lindström: Barnen synar våra lögner om att de duger som de är
Eva Lindström: Låt mig föreslå ett experiment på förskolan
