Eva Lindström: Sluta säg att barn är mammiga

Handen upp alla som hört föräldrar ”klaga” på att deras barn är så himla mammigt. Jag hör det typ hundra gånger i veckan, av både personal och föräldrar. Såklart kan barn också vara pappiga, inte lika vanligt dock om du frågar mig. Oklart varför. I alla fall, jag blir alltid lika förvånad. Dels för att det låter lite negativt, dels för att det är en grej över huvud taget. Barn gillar sina föräldrar, barn gillar sina mammor, chocken? Det är lika konstigt som att föräldrar tycker att det är konstigt att barn inte håller reda på sina vantar, eller klättrar på allt man inte får, stoppar saker i munnen, eller inte lyssnar på det man säger till dem …

Låt oss inte dumförklara oss själva

Vad är det folk förväntar sig när de har barn? Har ingen någonsin träffat barn innan de skaffar barn? Eller lever alla i tron att just deras barn kommer att vara helt olikt alla andra barn som bor i närheten. För efter alla dessa snart tusen år i förskolan kan jag helt säkert säga att även om alla barn är olika och unika, så är de också väldigt mycket precis likasamma. När jag studerade på Lärarhögskolan läste vi utvecklingsteori enligt Jean Piaget, den har sedan lite kastats ut och ersatts av Vygotskij. Två olika gubbar med olika teorier, i dag är det ju gubbe V som får mest gehör, men jag tänker ändå att gubbe P inte var helt fel ute. För visst är det mycket som återkommer år efter år i alla barngrupper? 

Ingår det inte i vår utbildning och i vår profession att redan veta vad barn är nyfikna på, vill och behöver lära sig?

I början av hösten lyssnade jag på en rektor som presenterade terminens projektplanering. Tydligen är hela hösten en undersökningsfas, vi ska ta reda på och observera vad barnen är intresserade av och nyfikna på. Inombords tänkte jag: Varför då? Vi har alla gjort det här i en massa år, vi vet väl vad barn är nyfikna på? Eller? Vi brukade skoja om det på en förskola jag arbetade på, skulle vi kunna göra samma sak varje år? Utgå från samma sak? Liksom alla barn gillar vatten, djur, vattendjur, dinosaurier, fordon, stenar, bollar osv. Alla barn funderar kring relationer, känslor, gränser osv. Vad är det vi går och väntar på? Ingår det inte i vår utbildning och i vår profession att redan veta vad barn är nyfikna på, vill och behöver lära sig? Är det inte lite att dumförklara oss själva, att lägga något slags ansvar på barnen, att de ska visa oss vad vi redan vet? Lite som att förvänta sig att en treåring ska hålla reda på sina vantar? Eller bli förvånad när barn stoppar upp pärlor i näsan, eller ramlar ner från ett bord? Eller när vi säger ”stopp!” och ”sluta!” och barnet bara fortsätter. Det är ju det barn gör, för att de är just barn. 

Ha rimliga förväntningar på barnen

Precis som barn gråter efter sina mammor när de lämnas på morgonen, är det konstigt, något oväntat? Barn behöver sina föräldrar. Det är väl helt normalt, nästan väntat, att barn kommer att reagera när deras föräldrar går ifrån dem? Eller? Borde inte vi som arbetar i förskolan sluta vänta så mycket och bekräfta i stället? Barn är barn, de gör som de gör, det mesta ger sig allt eftersom, ingen stress, ha rimliga förväntningar på barnen. Om de yngsta barnen klättrar på alla bord, ge dem något att klättra på i stället eller låt dem klättra på borden. För de yngsta barnen gillar att klättra, de behöver klättra, det vet vi redan. Om barnen gråter efter sina mammor, trösta och håll om, det är klart att man längtar efter sin mamma, det är helt normalt.   

Eva Lindström är förskollärare i Stockholm.

LÄS ÄVEN

Lindström: Bevare oss, nu flyttar tomtenissen in i förskolan

Eva Lindström: ”Förskolan är en magisk plats för mänsklighet, inget mattelabb”

Här lär förskollärarna barnen att gå på pottan

Lyssna på Förskolan här: