Eva Lindström: Samma visa varje år … är ni redo för kaoset med utekläderna?
Krönika Var slutar föräldrars ansvar och var börjar förskolans? Det är den eviga frågan Eva Lindström önskar inte skulle behöva ställas varje år bara för att kylan slår till.
Nu kommer hösten, nu faller löven, nu åker halsdukarna på. Har ni hört den, fin liten höstvisa.
”Nu åker halsdukarna på”, tja, inte bara halsdukarna, utan fleecebyxorna, överdragsbyxorna, galonbyxorna, raggsockorna, gummistövlarna, vantarna, mössorna och så vidare, det tar aldrig slut. Inga är så medvetna om när hösten kommer som vi som arbetar i förskolan.
Många föräldrar verkar inte alls hänga med utan lämnar gladligen sina barn i shorts och sandaler även om termometern kryper ner mot bara ett par plusgrader. Eller tvärtom, tror att det är vargavinter och lämnar i overallen, gärna med extra tjock tröja under. Usch vad kallt det är! Ja, nu ja, när klockan är kvart över sju och solen knappt orkat upp över hustaken. Men om några timmar är det sensommarvärme och det stackars barnet sitter och flämtar i ett hörn på gården. Vi klär av, en helt annan låt, vi låter ena plagget falla…
Föräldrar på hösten är som biltrafikanter när första snön faller, kaos.
Vid hämtning försöker föräldern lite smått ursäkta sig med att det var ju så himla kallt i morse, hur skulle man kan ha kunnat ana att det skulle bli så varmt på eftermiddagen. Och jag bara ler, ja, hur skulle man ha kunnat veta … Ja, man skulle ju kunna tänka lite, kanske på hur det var förra hösten, och hösten innan den, och innan den och … ni fattar.
Föräldrar på hösten är som biltrafikanter när första snön faller, kaos. Jösses det snöar, hur ska jag göra nu, det blir så himla halt och svårt, hjälp! Som att det är en överraskning, snö, det har jag aldrig sett förut. Kallt på morgonen och varmt på eftermiddagen, som varje år. Skärp er, det är ingen nytt.
Det är mycket som kan orsaka stress i förskolan, men en sak som ligger absolut topp tre är överdragsbyxor. Jag har arbetat 20 år i skolan och förskolan och skulle uppskatta att jag ägnat minst tre av de åren åt att diskutera överdragsbyxans vara eller icke vara. Oftast med barn. Men också med vuxna. Det är värst.
Föräldrar, om överdragsbyxorna ska på eller inte är inte ert beslut att fatta, varsågod att backa undan. Om ni av någon förunderlig anledning inte klarar av att ta på era barn dessa byxor på morgonen, ta med dem, låt oss ta fajten. Ni ska inte råka ”glömma” dem hemma så att barnet inte har några att ta på sig. Det hjälper ingen. Ingen. Det gör bara att hela vår eftermiddag går åt till att svara på frågan ”varför har hen inga överdragsbyxor?”.
Jag har så mycket annat som jag hellre pratar med era barn om. Hösten, kylan och alla dessa kläder kommer som en liten försmak av det som komma skall, vintern. Jösses, ännu mer kläder, eller i vissa fall, inga lämpliga kläder alls. För visst är det konstigt, att vissa föräldrar har tonvis med alternativa kläder till sina barn, krokarna och hyllan i hallen svämmar över av kläder, de liksom rinner ut över golvet. Medan andra föräldrar verkar tro att vinterkläderna på något magiskt vis bara ska dyka upp i hyllan, helt utan någon ansträngning från deras sida. Så är det dock sällan, och dessa barn får ganska dåliga förutsättningar att kunna njuta fullt ut av de underbara årstider som hösten och vintern faktiskt är.
Några kan tycka att det är vi på förskolan som ska informera och påminna föräldrarna om att det är dags att ta med varmare kläder, att byta ut sommarklänningarna i extralådan mot mer höstiga kläder. Jag ryser varje gång jag skickar ett sådant meddelande till föräldrar. För jag tycker att man brister i sin omsorg.
När man köper nya höstskor till sig själv men låter sitt barn springa runt i ett par ärvda, ofta för stora skor, som tappat sin unika förmåga att vara vattentäta för länge sedan. När man struntar i att ta med bra alternativa kläder utifrån hur vädret förväntas bli och låter sitt barn leka i en alldeles för varm overall i 15 plusgrader.
Men jag skickar mejl, och jag påminner när barnen behöver nya skor. För jag värnar om barnen, jag vill att de ska kunna vara både ute och inne, utan att frysa, utan att snubbla i storkusinens ärvda skor. Men var går gränsen, var slutar vårdnadshavarnas ansvar för omsorgen och var börjar vårt?
LÄS ÄVEN
Här är årets bästa förskolekök!
Inspirerande! Sveriges enda bygglek med odling
