Eva Lindström: Läraren svek sitt uppdrag när hon vägrade säga ”hen”
Krönika Hur kan så många i skolans värld ha missat fundamentet i vad det innebär att vara lärare? frågar sig Förskolans krönikör Eva Lindström.
Nu ska vi reda ut det här om att ”tycka” som lärare.
De senaste dagarna har den här läraren som vägrade säga ”hen” till en elev diskuterats flitigt i debattartiklar och sociala medier. Just den här eleven hade tur som hade driftiga vuxna runt omkring sig och inte tänkte acceptera lärarens beteende. De hade nämligen förstått det som faktiskt rätt många inte verkar ha uppfattat: att om man är lärare i landet Sverige så får man inte göra precis som man tycker och vill. Alltså, hur rik skulle jag inte vara om jag fått en tia varje gång någon jag arbetat med sagt till mig, ”Bara för att du vill det …” eller ”bara för att du tycker så …”?
När man tittar på de många kommentarerna kring den här situationen utkristalliseras tre generella åsikter.
En åsikt är att det bara är trams alltihop, det heter ”hon” och ”han” och så är det med det. ”På min tid, minsann …”
En annan åsikt är att det är självklart att man måste kalla en människa det som en människa vill, barn eller vuxen, ”hon”, ”hen”, ”han” eller ”det”, för det tycker de att så ska det vara, ”det är nya tider nu”.
Och, så det tredje, som faktiskt är det riktiga, att om man har valt att bli lärare har man också valt att följa de lagar och styrdokument som finns. Punkt. För dessa styrdokument är väldigt tydliga: Du får tycka vad du vill som lärare, men du kan inte säga vad du vill som lärare, eller lära ut vad du vill.
Styrdokumenten är väldigt tydliga: Du får tycka vad du vill som lärare, men du kan inte säga vad du vill som lärare, eller lära ut vad du vill.
Tyvärr är den här läraren som vägrade säga ”hen” inte den enda i skolan som inte har koll på vad lärarens uppdrag innebär. Jag arbetade en gång med en person som jag inte kom särskilt bra överens med. Utifrån mitt uppdrag som förskollärare tyckte jag att barnen på vår förskola behövde mer inflytande – något som helst, litet, eftersom de hade i princip noll. Den här personen tyckte att jag tyckte fel. Vi hade många diskussioner kring vad den här personen kallade ”mitt tyckande”. Jag menade på att jag inte ”tyckte” någonting utan utgick från läroplanen och mitt uppdrag som förskollärare.
Som ni säkert förstår fungerade inte vårt samarbete eller vår kommunikation så där jättebra. Droppen var när den här personen böjde sig fram mot mitt öra, samtidigt som en annan kollega visade runt en ny familj på förskolan, och viskade: ”Jag ska berätta för dig sen om hur såna där människor är …” Jag blev alldeles stum. Familjen hade ett ursprung i ett annat land. Och tydligen visste den här personen hur människor från just detta land är. Personen sa de utan att blinka, utan att skämmas, utan att förstå varför jag blev stum. Detta ledde till samtal med ansvarig chef, personen förstod ändå inte vad som var fel.
Men felet satt i den här personen. Jag minns att jag sa det rakt ut, du kan tycka vad du vill, men du får inte uttrycka det här på förskolan. Och precis så är det. Vi har möjligheten i Sverige att tänka och tycka vad vi vill, me, vi får inte alltid uttrycka det. Vi får inte heller lära ut eller göra som vi vill i våra förskolor.
Tänk på det nästa gång du tycker något. Hur har du tolkat uppdraget? Varför? Och hur tänkte du egentligen innan du bestämde dig för vad du nu tycker?
LÄS ÄVEN
Ett arbetslag av pedagogistor tar täten
Dilemmat: Barnen som tycker beröring är obehagligt
Stort intresse för polisbesök i förskolan
