Eva Lindström: Kan vi göra förskolan till en trygg plats för barnen nu?
Krönika Barn lever farligt överallt och det är vi vuxna som har skulden till det. Så, känner vi skuld? Var vill vi nu lägga skulden? På kommunen, på förskolan eller på den enskilda mannen? Hur kunde detta få hända?
Nu har det hänt igen. Varje förälders stora skräck, varje barns värsta mardröm, chocken hos personalen. Barn har utsatts för sexuella övergrepp. Barn lever farligt överallt och det är vi vuxna som har skulden till det. Så, känner vi skuld? Var vill vi nu lägga skulden? På kommunen, på förskolan eller på den enskilda mannen? Hur kunde detta få hända?
Att jobba på förskola är väldigt intimt, man arbetar nära varandra, hela tiden, man träffar sina kollegor mer än sin familj. Man hanterar känslor och vardag tillsammans, glädje och sorg, glada tider och tuffa tider. Man kommer varandra mycket nära. Jag har nästan alltid arbetat men någon manlig kollega och jag har inga problem med det. Jag tycker snarare att det är otroligt bra att det arbetar både män och kvinnor på en förskola. Att det är meningsfullt för barn att se olika relationer mellan män och kvinnor. Att vi medvetet kan utmana könsroller och normer, utveckla barnens sätt att tänka om och uppfatta kön.
Inget blev sig likt efteråt
Men, en gång berättade ett barn hemma att en manlig kollega varit med henne på toaletten, sett hennes snippa. Föräldern höll huvudet kallt och tog upp det med oss, inte den manlige kollegan, utan med en kvinnlig. Det blev svårt, vad var det här, vad var det som hade hänt? Ingen av oss kunde tro på det, men barnets berättelse måste ju tas på allvar.
Det blev otroligt jättejobbigt och svårt. Det visade sig sedan att det som hänt var att två barn varit tillsammans inne på en toalett och visat varandra sina snippor, en personal (manlig) kom in i badrummet, och sa till dem att vi inte tittar på varandras snippor på förskolan, det är tillhör det privata. Barnen drog upp sina byxor och inget mer med det.
Vet ni varför vi vet att det var så det gick till? För att en kvinnlig kollega sett alltihopa. Och kunde intyga att det var det som hade hänt, alltså backa upp den manlige anställdes berättelse. Så, var det ur världen sen? Nej, skadan var för alltid gjord och det blev aldrig likadant.
Det är riskfyllt att arbeta på förskola, på många olika sätt. Men att bli anklagad för att ha skadat ett barn, det måste vara det allra värsta som kan hända. Nu finns det ju många sätt att skada barn. Jag har sett flera exempel på det, barn som blir straffade, knuffade, utskällda, instängda, lämnade att gråta, för de ska minsann lära sig, lyfta i armar, släpade och fasthållna. Vi ska inte vara så naiva att tror att allt är så ljuvligt på förskolor, en konsekvens av att lite vem som helst anses kunna arbeta där, att ingen särskild utbildning verkar behövas.
Vi kallar in främlingar som vikarier
Vi kan också kalla in fullständiga främlingar att vara nära barnen, det kallas att ta in vikarier, och att vi förväntas hantera 18 barn på två vuxna. Så tanken att ingen ska vara ensam med ett barn är en väldigt bra tanke, på alla sätt. Jättebra. Inte bara utifrån att skydda barn från sexuella övergrepp, utan alla former av övergrepp. Och för att kunna erbjuda barnen en trygg omsorg och grym undervisning.
Personalen i förskolan har skrikigt högt i flera år att det inte håller längre. Vi vet att barn mår sämre än någonsin, psykiskt, men också kunskapsmässigt. De läser sämre, de räknar sämre, de rör sig sämre, allt är sämre. Men vi har ropat för döva öron. Kanske nu, kanske att vi kan hjälpas åt, tvinga fram en förändring, göra förskolan till en trygg plats för barnen, för personalen och för föräldrar. För oss alla.
Eva Lindström är förskollärare i Stockholm.
LÄS OCKSÅ:
Hur ska vi få fler män att bli förskollärare?
Närhet och fysisk kontakt – känslig fråga i förskolan?
Lindström: Förskolan är snart inte värd sitt namn
