Eva Lindström: ”Förskolans uppgift är att göra barnen till mötesproffs”
Krönika Senast barnen på Eva Lindströms förskola kallade till möte krävde de att få ha Leksaksdag. Det ledde till en normkritisk eftertanke – och en slutsats om det viktigaste förskolan kan ge barnen: möjligheten att kalla till möte.
Om jag får välja en sak som jag tycker är det absolut viktigaste att arbeta med i förskolan, då väljer jag barns inflytande.
Ibland blir det väl sådär, när barnen har inflytande, men oftast berikar det verksamheten. På vår förskola har barnen ordentligt med utrymme att utöva inflytande. Till exempel har vi ofta möten – olika möten med olika syften. På morgonmötet går vi igenom vad som hände i går, vad vi ska få vara med om i dag, och vem som ska göra vad och med vem. Ibland har vi haft ett måndagsmöte för och med, och av, barnen. Ibland har vi haft fokus på mötesstruktur, ett demokratiskt syfte: att lära barnen om hur ett möte kan gå till. Ni vet, mötet öppnas, val av ordförande och så vidare. Ibland är syftet att få tala till punkt, lyssna på varandra, fatta beslut. Vi införde en talpinne – den som håller i den pratar, alla andra lyssnar.
”Du har figurer?” säger jag, som alltid är normkritisk. ”Nej, bara gubbar. Spidermangubbe, Legogubbar, Ninjagogubbar, Pawpatrolgubbar och en Stålamannengubbe.”
Den här gången hade barnen pratat, de ville ha möte, de hade samlat ihop alla kompisar, hämtat talpinnen och bett oss vuxna att närvara. Syftet med mötet var att barnen absolut ville ha en ”leksaksdag”.
Leksaksdag, pust och stön, varför detta behov av att ta med sig sina leksaker till förskolan? Är det för att barnen har ett behov av att få ha just sina egna saker på förskolan, eftersom vi annars har allting tillsammans och inget är ditt eller mitt? Ja såklart, det är inte alltid så lätt. Det blir många förhandlingar – jag hade den, den är upptagen, du får vänta, kan vi byta och så vidare.
Eller är det för att barnen vill visa upp det de har hemma? Handlar det om status och makt? Så många frågor utan svar.
I alla fall, barnen har talat och vi vuxna har lyssnat. Nu är det bestämt, på torsdag är det leksaksdag. Vi vuxna djupandas och barnen spenderar resten av dagen med att prata om vilken av alla tiotusen leksaker de ska ta med sig. Ja, jag arbetar i ett område där i princip alla barn har rum överfulla av leksaker. Det är det sista de lider brist på.
Jag bjuder in mig själv i diskussionen. Hur går tankarna? Och det är nu det händer. Ett barn, en flicka, berättar om en av sina dockor. Den kan skratta, gråta och kissa – fantastiskt. Ett annat barn lyssnar med stora pojköron och frågar: ”Får jag byta blöja på din docka då?” Jag som såklart alltid har mina normkritiska öron med mig frågar pojken om han inte har någon docka hemma, som han kan ta med? ”Nej”, blir svaret, ”jag har inga dockor hemma”.
Jag blir stum, 2022 och pojken har inga dockor.
”Nej”, fortsätter han, ”inga man kan krama. Jag har gubbar, men inga dockor.”
”Du har figurer?” säger jag, som alltid är normkritisk. ”Nej, bara gubbar. Spidermangubbe, Legogubbar, Ninjagogubbar, Pawpatrolgubbar och en Stålamannengubbe.”
Jag tittar ut över gården, 2022, flickorna har rosa kläder och pojkarna blå. Varför är det så? Hur ska vi kunna motverka traditionella könsroller som hela samhället i övrigt bara förstärker? Hur ska vi bli den motpol och plats som visar andra sätt än de traditionella?
Ja, vi kan till exempel låta barnen ha inflytande, låta dem ha lite leksaksdag, och fundera på hur vi gör det möjligt för alla barn att krama en docka.
LÄS ÄVEN
Här är årets bästa förskolekök!
Inspirerande! Sveriges enda bygglek med odling
