Eva Lindström: Framgångsrikt ledarskap handlar inte om makt
Krönika Hur kommer det sig att det fortfarande är så att vuxna som arbetar med att utbilda barn inte har förmågan att förstå att framgångsrikt ledarskap inte handlar om makt, utan om ömsesidig respekt? frågar sig Eva Lindström.
Jag tycker om att stänga, på riktigt. Innan jag hade egna barn stängde jag nästan varje dag. Och nu när mina egna barn är äldre har jag återgått till att ”jobba sent”, och stängningarna. Det är så skönt att få varva ner på arbetstid, att få tillbringa tid med bara några få barn, ibland bara ett, att mötas och finnas till, på bara våra villkor.
Ofta skapas alldeles särskilda relationer mellan mig och de barn som är kvar sist på förskolan, och deras föräldrar. För mig handlar det om uppdraget att göra det bra för alla barn på förskolan, hela vistelsetiden. Jag gillar inte att plocka undan allting och ställa upp stolar när barnen är kvar, jag gillar inte att låsa samtidigt som barnen och deras föräldrar går hem. Jag vill ge föräldern samma möjligheter som de andra har, de som kommer vid 16.00. Komma in, slå sig ner, prata en stund, ingen stress att gå hem. Det ska vara roligt att komma till förskolan, även om klockan är efter 18.00.
Ville inte störa barnen
Häromdagen befann jag mig tillfälligt på en annan plats, hopslagning på grund av påsklov, i en annan paviljong, i ett annat byggrum, med annan personal. Jag stängde inte, men jag var näst sist av personalen. Det var bara några få barn kvar. De som jag känner sedan innan lyssnade på vår favoritpodd, den vi alltid brukar varva ner till när det är jag som stänger. En satt och pillade på lego vid bordet, den andra låg på bordet, vi småpratade om det vi lyssnade på. På golvet satt några andra barn, som jag inte träffat förr, de byggde lego, något gemensamt projekt, alla verkade nöjda.
Runt omkring oss i det ovanligt stora byggrummet låg klossar, djur, och ett för mig nytt byggmaterial: långa ojämnt formade klossliknande pinnar. Barnen som lekt med dem verkade inte heller veta, de hade använt dem som staket runt några slitna trebenta dinosaurier. Det där måste nog plockas undan, tänkte jag. Jag hade redan förstått att i det här byggrummet sparade man inga byggen, här skulle allt sorteras i olika lådor, som sedan skulle ställas in hyllor som stod längs med väggarna. Så jag började plocka undan, jag ville inte störa barnen i rummet, de var upptagna med annat. Jag vet också att de barn som är kvar sent ofta måste plocka undan, och att de ofta är rätt trötta och har behov av återhämtning. Så jag plockade undan, sorterade, la i lådorna och sedan in med lådorna i hyllorna. Då kommer en annan personal in i rummet och ser att det är jag som ”städar”, inte barnen.
Barnens behov som ska styra
Av någon anledning tycker den personen att det är fel att jag städar. ”Det där måste barnen göra”, säger hen. ”De var upptagna med annat, jag gör det så gärna”, säger jag. ”Men om vi städar undan kommer barnen inte göra det mer, då kommer de bara tänka att vi ska städa. De måste lära sig”, säger personen då. Jag säger ingenting, känner hur en ganska djup suck kommer ur mig. Jag blir mest ledsen, hur kommer det sig att vuxna tänker så här? Att det är barnens ansvar, att de måste lära sig, och det är de vuxnas behov som avgör vad barnen ska lära sig? Var kommer det här ifrån? Hur kommer det sig att det fortfarande är så att vuxna som arbetar med att utbilda barn inte har förmågan att förstå att framgångsrikt ledarskap inte handlar om makt, utan om ömsesidig respekt?
Det är barnens behov som ska styra, inte vuxnas behov av makt. Jag plockade inte undan för att jag är en svag vuxen utan för att jag är en stark vuxen, som leder genom exempel. Vad tror ni barnen tänkte när jag plockade undan, ha ha, nu kommer vi aldrig behöva städa igen, för nu har vi en korkad vuxen här som vi kan kontrollera? Eller tänkte de: vilken snäll vuxen, som plockar undan något som hon inte ens använt, som låter oss leka klart i stället för att skrika åt oss, som ser oss?
Och i morgon när vi möts ute på gården, och jag ber dem sluta kasta sand på varandra, då kommer de minnas, ja, det är hon, den där snälla vuxna, som såg oss, henne vill vi lyssna på.
Eva Lindström är förskollärare i Stockholm.
LÄS OCKSÅ:
Lindström: Varför blir ni provocerade av förskollärares planeringstid?
Eva Lindström: ”Förskolan är en magisk plats för mänsklighet, inget mattelabb”
Eva Lindström: Kan vi göra förskolan till en trygg plats för barnen nu?
Lyssna på Förskolan här:
