Lindström: Barnen blir lidande av de nya råden

En gång för länge sedan skrev jag en text om att jag inte ville vara en snorpolis. Jag ville inte vara den som bedömde om barns snor var ett sjukdomssymtom, en allergi, smittsamt eller bara alldeles alldeles underbart. Vilken ironi att jag nu, flera år senare, har pratat om snor i såväl radio som tv och tidningar, snor snor snor, vad tänker Snorpolisen om snor? Och nu händer det igen.

Folkhälsomyndigheten fattar det slutgiltiga beslutet. Nu är det fritt fram, vi kör på som vanligt, mer snor åt folket. Vad jag tänker om det? Vet ni, jag känner mig bara tom. I flera år nu har jag, och många med mig, verkligen försökt berätta om hur motigt vi har det i förskolan. Det började inte med den här pandemin, det har varit kämpigt länge. Men pandemin satte allting lite på sin spets. När samhället sakta stängde ner körde vi på, öppnade upp, skolade in och skolade ut. Välkomna till oss.

När samhället sakta stängde ner körde vi på, öppnade upp, skolade in och skolade ut.

Det tycker jag var bra, för förskolan är viktig för barnen. Vad föräldrarna sysslar med bryr jag mig inte så mycket om – om de jobbar hemma eller borta, tränar eller går och handlar. Mitt största och enda fokus har alltid varit, och kommer alltid att vara, barnen. För jag har valt att arbeta med barn, helt själv. Det är inget kall, jag är ingen superhjälte, jag är en vuxen människa som faktiskt valt att utbilda mig och arbeta med barn. För jag tycker mer om barn än om vuxna. Jag anser att barn behöver bra vuxna, och jag vill vara en bra vuxen.

Men jag är också en trött vuxen, jättetrött faktiskt. Ni vet att vuxna brukar säga att barn inte lyssnar på vad de säger. ”Varför lyssnar ni inte på mig?”, ”Ni gör inte som jag säger”. Men alltså, det är inte barnen som är problemet här. Det är de vuxna. Det är de vuxna som inte lyssnar. Att vuxna inte lyssnar på barn är ju inget nytt, men vuxna verkar inte heller lyssna på andra vuxna, som lyssnar på barn.

För när jag säger att barnen far illa, att barnen blir lidande av dessa konstanta förkylningar, då menar jag inte bara de barn som är sjuka. Jag menar också de andra barnen. För om barnen är sjuka blir vi vuxna sjuka. Och det är såklart ett problem för mig som förskollärare, skitdyrt framförallt. Men mest är det ett problem för barnen att jag blir sjuk. För barnen behöver mig och mina kollegor, vi som är arbetslaget. Vi är inte utbytbara. Det vi vet om barnen, det vet ingen annan.

Vi vet vilken vante det är viktigt att hålla reda på, vem som byter kläder med vem.

Vi vet alla barnens olika behov, vi vet vilka anpassningar som är nödvändiga för att varje barn ska må bra, och vad barnen menar när de pekar ditåt eller hitåt. Vi vet vem som behöver hjälp och vem som kan göra själv, fast de säger tvärtom. Vem som behöver att jag är nära och berättar vad som ska hända alldeles strax. Vi vet vilken vante det är viktigt att hålla reda på, vem som byter kläder med vem, vem som behöver påminnas om att gå på toaletten, vem som alltid bajsar strax före hämtning. Vilka som behöver sitta i ett tryggt knä en stund på morgonen, eller gå först till lunchen. Om man nu tänker fortsätta hävda att barnen är så viktiga, förstå då att vi är viktiga för barnen.

LÄS ÄVEN: Eva Lindström: Vi kan inte anpassa förskolan efter halvsjuka barn

Lyssna på Förskolan här!