Erik Stenkula: I en pressad förskola är det bra att vara lydig
Krönika Vad är det som är så bra med att kunna ”ta instruktioner”? Vilken bild ger det av barnets förändrade kunnande, som vi så varmt ska vurma för nu när vi sitter med alla vårdnadshavare i utvecklingssamtal? skriver Erik Stenkula.
Så här i utvecklingssamtalstider skriver vi ibland i våra dokument att han eller hon är ”bra på att ta instruktioner”. Jag har funderat på det där. Vad är det som är bra med det? Vilken bild ger det av barnets förändrade kunnande, som vi så varmt ska vurma för nu när vi sitter med alla vårdnadshavare?
För det första: vad är en instruktion? Är det när du gör som jag säger? Vem har någonsin velat bli lärare av den anledningen? Inte jag. I bästa fall kanske ett barn gör som jag gör, inte mer.
Det är ju när en parvel i sitt sätt att vara, inte självklart går från punkt A till punkt B som det börjar bli intressant. Som när Villum fullständigt blommar ut i ordlös vanmakt när han får ett nej och börjar kasta stolar omkring sig. Hur många synonymer till det där nekande ordet får jag som pedagog se till att lära mig då? Hur många avledningsmanövrar behöver jag ta till innan det börjar rulla på för Villum igen? Eller när jag ber Louise ta på sin fleece, och det kommer tusen saker emellan som hon tycker är långt mer intressanta. Snacka om att jag får tillskansa mig kompetensutveckling på arbetstid!
Borde inte egensinnighet premieras mer?
För var det inte filosofen Søren Kirkegaard som redan 1859 sa något i stil med att ”för att undervisa någon måste jag visserligen förstå mer än vad min adept gör. Men först och främst måste jag förstå det han eller hon förstår. Om jag inte kan det, hjälper det inte alls att jag vet mera”.
Det får en att hänge sig åt självreflektion. För hur lysande har jag själv varit när det gäller att ta instruktioner? Jag har hört historier om när min mor bad mig cykla ner till Konsum för att köpa tre liter mellanmjölk, men jag kom hem med alla möjliga sorters mjölk bara för att jag tyckte färgerna på förpackningarna var så fina.
I samma anda älskar jag när Lærke målar eken vi varit och tittat på i parken – och jag som sedan bett barnen avbilda – knallgul. Borde inte hennes inre driv och egensinnighet premieras mer?
På den tiden förskolan var mer frikopplad från skolan, och det var ljusår till den tioåriga grundskolan, kunde vi till och med skoja om att ”i förskolan får du lära dig att gå och prata, i skolan får du sitta ner och hålla käften”.
En nödvändighet i svällande barngrupper
Kan det ha blivit så att ordet instruktion numera är en nödvändighet för att kunna hantera svällande barngrupper och de allt högre kraven på dokumentation kring varje barns förändrade kunnande?
Var tar Lærkes knallgula ek och Louises långsamma fleece vägen då?
Vi får be föräldrarna ta kardborre- i stället för knytskor på sina barns små fötter, när tjänstemännen på kommunens utbildningskontor byter ben och hellre pratar lokalkapacitet än verksamhetskapacitet.
Visst var det Sardinburken den nya megaförskolan skulle heta?
Erik Stenkula är förskollärare i Norrköping.
LÄS OCKSÅ:
Stenkula: En förskollärares arbetsdag är ett Super-G-lopp
Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir
Stenkula: Utan mina rutiner för återhämtning går jag under
Stenkula: Är det tittförbud på UR:s material i förskolan nu?
