Erik Stenkula: Efter lönebeskedet ville jag bara dra
Krönika Är det efter snart tre decennier i det här yrket tillåtet att då och då tycka att jag jobbar för att leva, inte att jag lever för att jobba? undrar Erik Stenkula.
Säg att jag haft ett år med en rörig barngrupp och inga vikarier, och att jag som ett svar på detta precis får nytt lönebesked. ”Du får ovanligt pyttigt påökt.” Jag vill inte ens gå hem till sekelskiftesettan där jag bor utan helst bara ta väskan med det allra nödvändigaste, direkt från jobbet ner till tåget. I den situationen tröstar det mig åtminstone att vara på väg – i rörelse – för att inte sjunka ner i den där uppgivna känslan jag vet att jag annars kommer att fastna i.
Helst ska det inte vara många minuters marginal på Centralen i Stockholm heller då jag smidigt slinker in i en tunnelbanevagn, slänger in väskan i hotellrummet och smårusar till konsertlokalen. Det tar inte många ögonblick förrän det släcks och alla strålkastare riktas mot scenen.
Rader som ger mig tröst
En bit in i konserten avslöjar sångaren att gitarristen fyller år. Trots att bandet är tyskt förespeglar det ingen i publiken att sjunga ”Zum Geburts-tag viel Glück” utan det blir på svenska. Gitarristen ler åt gensvaret.
Sen kommer låten jag aldrig hört förr, men som för det besked jag flytt ifrån ger mig sån tröst: ”How did we die? We didn’t die, we didn’t die. We’re just singing a different song. We are back with a change of weather.”
Jag vet inte varför tårarna kommer. Egentligen spelar det ingen roll. Han sjunger sina rader rakt in i mig.
När jag lägger mig i hotellsängen på kvällen är mörkret på min förskollärarhimmel som bortblåst. Jag är alltjämt glad när jag tar tåget hem morgonen därpå.
Okej att ibland jobba för att leva
Jag tänker på maxprestationen för att få en så bra löneutveckling som möjligt. Hela utbyggnaden av barnomsorgen på 1970-talet störtar genom mitt huvud. Alva Myrdal spänner ögonen i mig: ”Du ska vara av en särskilt barnkär sort.” Är det efter snart tre decennier i det här yrket tillåtet att då och då tycka att jag jobbar för att leva, inte att jag lever för att jobba?
Har det ens hänt något med de yrkesvillkor vi kämpade för redan när jag var ny? Jag tycker jag ser precis samma frågor i braskande rubriker i dag.
Jag ser på min hand och på min lillfingertopp som visserligen sedan länge är läkt, men ännu hänger lite på trekvart, där nageln växer lite som den vill. Den fingertopp en flicka nära nog slog av när jag frågade ett gäng ystra barn om de ville följa med ut på gården, samtidigt som jag höll i dörrkarmen och fick en igenslagen dörr som svar.
Trots att några nervtrådar säkert rök har jag ändå kvar min fingertoppskänsla för vad som måste till för att jag verkligen ska känna mig som hemma. Oavsett om hon är 44, min kollega och har stor aptit på struktur, eller bara 4, ingår i min grupp och ilsket gapar ”Jag kan själv!” om dragkedjan jag försöker hjälpa henne med. You’re just singing a different song for me – every time.
LÄS OCKSÅ:
Sveriges Lärare: Förskollärare får ny titel
Utslagningen av barn påbörjas redan i förskolan
Julia gör vass satir av förskolans problem
Förskollärarna hinner inte planera – behövs i barngruppen
Lyssna på Förskolan här:
