Carlquist: Vi måste fokusera på relationsskapandet

Ettåringen tittar runt i tunnelbanevagnen, söker med blicken, nappen hårt fast i den ihopknipna munnen. Människorna stirrar ned i skärmarna. Jag står vid dörrarna, har musik i öronen, våra blickar möts, jag ler och vinkar. Barnets ögon vidgas, någonting tänds, barnet skruvar sig ur pappans grepp och vill ned på golvet. Nappen hänger och dinglar nedanför den nu stort leende munnen. Väl nere, med ett stadigt tag om pappas pekfingrar blir det stapplande promenad, först åt höger mot syskonet, bort från mig. Ettåringens ögon söker bekräftelse, hallå jag går faktiskt! Inget, skärmens spel lockar mer. Damen bredvid då, nej, inte där heller. Barnet fortsätter långsamt fram vrider huvudet åt höger och vänster. Inget, bara tomma ansikten upplysta av blåvitt sken.

En snabb och svajig U-sväng. Våra blickar möts igen, jag ler och applåderar. Tempot ökar, gången blir stadigare, blicken likaså. Väl framme blir det show, barnet testar det mesta, släpper ett finger och pappan har svårt att hänga med. Ettåringen håller sig kvar där vid dörrarna, sedd och bekräftad. När jag går av ler vi alla tre, barnet, pappan och jag.

Hemma är stämningen en helt annan, där råder frustration. Barnen berättar saker från dagen ute i samhället. Jag kommer med förslag på åtgärder, men möts av ledsna och irriterade ”de bryr sig inte”, ”de lyssnar ändå inte”, ”de tror inte på mig”, ”de är alltid så arga” och ”de känner inte mig”.

”De” är de vuxna barnen stött på.

Något börjar skava

Senare på kvällen under nattning med kli på ryggen, pyser frustrationen fortfarande och yngsta dottern suckar: ”Mamma, jag önskar att världen var som en stor kram. Inte som ett stort fulfinger.”

Där och då börjar något skava och medan dottern faller i sömn ligger jag klarvaken. Händelsen i Örebro, hjärtat brast. Jag har tidigare skrivit om våldet i förskolan, formulerat frustrationen i att känna sig maktlös inför aggressiviteten och att behöva lappa och laga ensam, fast det borde engagera hela samhället. Dådet i Örebro handlade inte om ett tomt hot uttalat av en treåring utan om dödligt våld. Det, om något, är ett tecken på att vi behöver förena de goda krafterna och engagera oss allihop för att motverka, ja vaddå?

Jag lägger ut pusselbitarna framför mig:

Ettåringen som girigt söker socialt samspel i en distanserad värld av skärmar.

Döttrarna som ilsket och besviket uttrycker sina känslor av distans och utanförskap gentemot vuxna.

Gärningsmannen vars känslouttryck leder till dödligt våld.

De tickande bomberna

Hjärnan börjar leta lösningar, sammanfoga pusselbitar för att söka en helhetsbild. Bitarna faller till slut på plats och ger upphov till delar av ett problem som växer i samhället för var dag: ensamhet. Ensamheten är en av framtidens största hälsofaror, men redan nu gör den stor skada.

Ensamhet, isolering, avskildhet, känslan av att inte höra till, att vara utanför, inte känna sig behövd, lyssnad på eller förstådd. Människor får inte hamna utanför samhället, det blir inte bra. Vi läser om dessa i tidningen:

De tysta tickande bomberna, som helt plötsligt detonerar, barnsoldaterna fångade i gängens klor i sökandet efter tillhörighet, eller för den delen pengar, för att kunna bli någon, sönderstressade ungdomar som gör allt för att passa in i en outtalad standard som inte existerar utanför displayen. Vi läser om jakten på likes som slutar i tragedi, om rädslan för yttre hot som gör oss mer egoistiska, stridslystna samt isolerade, och sist men inte minst om dem som givit upp.

Mina förhoppningar ligger i förskolan

Tyvärr är lösningen nog inte så enkel, men mina förhoppningar ligger i förskolans arbete. För det är där jag söker svar och tar lärdom, i mötet med barn, vårdnadshavare, kollegor samt i fortbildning, yrkestidskrifter, poddar, läroböcker och annan litteratur.

Jag ser vad vi kan göra med relativt små medel och drömmer om vad vi skulle kunna åstadkomma med större. På förskolan möter vi barn, envar en unik individ fyllda av känslor, men många av barnen saknar strategier att hantera dem. De saknar engagerade ansikten som möter deras irrande blickar, de är i behov av någon som är nyfiken på hur de mår, hur de känner vad de tänker, eller för den delen är genuint intresserade av vilka de är. Kanske en tiger som idag bara vill fräsa, eller en rädd kanin som vill ha ett knä eller en koja för sig själv, eller varför inte vara Olivia som vill berätta att farmor är jättesjuk och att alla hemma är ledsna?

I enheten där jag arbetar har vi gjort ett omtag och fokuserat på värdegrundsarbetet och relationsskapandet under hela höstterminen. Arbetet är bara i startgroparna för förändring tar tid, men jag ser att det redan har medfört bättre anpassade aktiviteter och lärmiljöer, trevligare bemötande, förbättrad arbetsmiljö, ökad förståelse för barnet jag möter och vilken förskollärare jag vill vara. Det har synliggjort vilka intressen barngruppen har och vilka behov barnen har just nu.

Mer krut på relationsskapandet

Resultaten ligger till grund för mitt till synes enkla förslag för att råda bot på ensamheten och utanförskapet: Mer krut på det relationsskapande arbetet och därefter lite till! Det arbetet synliggör barnet.

I det relationsskapande arbetet ingår allt från att vara en härvarande medforskande pedagog med ett lyssnande i fokus och med rätt blick på barnet till det gedigna värdegrundsarbetet, att få tid för att utföra kartläggningar, barnintervjuer, resurser för att arbeta i mindre grupper, skapa relationer till familjer och därmed bygga upp ett tillitskapital.

Allt det där som vi så väl vet är gynnsamt men som ofta inte hinns med eller ges utrymme på grund av yttre faktorer som stress, personalbrist, stora barngrupper, besparingar samt kulturkrockar mellan förskola och hem.

Följaktligen, för att kunna arbeta relationsskapande behöver vi mer än bara den egna kompetensen, förskolan är fantastisk fylld av möjligheter men vi behöver hjälp med förutsättningarna! En ledning med gehör, föräldrar som aktivt engagerar sig och politiker som förstår det ekonomiska systemet och framför allt värdet av en välfungerande förskola med hållbara arbetsmiljöer. Vad mer kan samhället göra i kampen mot ensamheten och för gemenskapen? Jag ser behovet av ett främjande, men även förebyggande arbete som genomsyrar barnens varande med avstamp i hemmen och vidare i förskolan och genom hela utbildningsresan, i valda fritidsaktiviteter som allmänna mötesplatser.

Måste få barnen att känna sammanhang

Vi måste få barnen att känna sammanhang, lyfta blicken från skärmen och möta andras. Att i möten med andra människor växa som individer och kunna verka i och för samhället. Barnen behöver förstå det egna värdet med rättigheter och skyldigheter, och känna sig som viktiga delar av vårt samhälle. Det vårt ansvar som vuxna att se till att det sker. Oavsett om det sker på förskolan, vid middagsbordet, i mataffären, på barngymnastiken eller körträningen.

Det relationsskapande arbetet må låta enkelt, men vi som arbetar i förskolan vet vad som krävs och att vi inte kan göra det ensamma och framför allt inte stirrandes på en skärm.

Vi får börja med att välkomna och bjuda in barnen, se, bekräfta och lyssna på dem, samt lära känna dem som finns i vår närhet och visa att vi bryr oss.

För då kan vad som helst hända, en ettåring kan exempelvis lära sig att gå för att kunna möta upp kramen som världen förhoppningsvis i framtiden erbjuder.

Ingeborg Carlquist är förskollärare i Stockholms län. 

LÄS OCKSÅ:

Förskolläraren: ”Jag känner mig maktlös inför våldet och machokulturen”

Gästkrönika: Vardagens guldkorn i förskolan ger mig hopp

Eva Lindström: ”Förskolan är en magisk plats för mänsklighet, inget mattelabb”

Lyssna på Förskolan här: