Eva Lindström: ”Förskolan fungerar för att barnen är så förlåtande”
Stora barngrupper Hur skulle riksdagen fungera om det dök upp 500 personer i stället för 349 – och om det inte fanns någon lag som slog fast antalet ledamöter? Eva Lindström testar att utsätta politikerna för samma experiment som de utsätter förskolan för.
Vi har en ny riksdag på plats. Enligt lag är de 349 stycken ledamöter i riksdagen, varken fler eller färre. Bra.
I förskolan är det annorlunda. Vi har ingen lag som reglerar antal ledamöter/barn i förskolan, eller hur mycket personal vi ska vara. Det finns en rekommendation, som Skolverket har tagit fram. Man har också bestämt hur det ska gå till i förskolan, vad barnen har rätt till och hur vi i personalen ska genomföra detta. Skolverket tycker att det rimliga är att ha 6–12 barn i grupperna med de allra yngsta barnen och 9–15 barn i de äldre. Bra.
Men det är som sagt ingen lag, bara en rekommendation. I verkligheten innebär det att man kan helt strunta i vad Skolverket tycker. De där 349 personerna i riksdagen behöver inte bry sig ett dugg.
Därför tänker jag att det vore ett kul experiment att utmana riksdagen lite. Jag vill absolut inte uppmana till civil olydnad, så vi får göra detta som ett tankeexperiment.
Föreställ er att på måndag dyker det upp ytterligare 200 personer, ”vi vill också få plats i riksdagen”.
”Men det går inte”, säger talmannen, ”det är fullt, riksdagen är inte anpassad för så här många människor.”
”Jodå”, säger vi, ”det är klart att det går. Tänk vilken tillgång vi skulle vara, det kan ju bli jättebra, vi kanske kommer bidra på ett helt fantastiskt sätt.”
”Men vi har bara 349 stolar”, säger någon.
”Ja, men det går bra”, säger vi, ”vi kan sitta på golvet – vi får väl göra om lite så att alla får plats. Se möjligheterna nu, tänk lösningsinriktat!”
”Men hur ska jag kunna leda alla dessa människor”, säger en alltmer stressad talman, ”jag har redan full upp med att hålla ordning på 349 stycken. Mitt uppdrag är utformat utifrån att jag ska ha 349 ledamöter!”
”Det klarar väl du, du som är så kompetent och erfaren, du har ju gjort det här i flera år nu”, säger vi. ”Du får se alla extra personer som en tillgång, de gamla ledamöterna kan ju hjälpa de nya, introducera dem för hur ni gör i riksdagen. Tro på ledamöternas förmåga, ledamöter kan.”
”Men vi har bara 349 stolar.” ”Ja, men det går bra, vi kan sitta på golvet – vi får väl göra om lite så att alla får plats. Se möjligheterna nu, tänk lösningsinriktat!”
”Men vad ska vi göra med allt material, hur ska papper och pennor räcka?”
”Jo, men det är lugnt, ni får nu ett uppdrag att arbeta med hållbarhet och återvinnig. Ni får skriva på båda sidor och samla papper från pappersåtervinningen, och tänk vad många toalettrullar ni kommer ha, dem kan man göra massor med kul av, extra mikrofoner till utfrågningarna, till exempel.”
”Toaletterna, ja, hur ska det gå, de kommer inte att räcka till?”
”Men äsch, vad gör väl det, man får kissa på sig lite eller använda blöja. Man kan väl gå i kissiga kläder och bajsiga blöjor ett litet tag. Vänta tills det blir ledigt någonstans …”
Vadå, tycker ni det blev ovärdigt nu? Bra. För uppdraget i förskolan är ofta ovärdigt. Att det ens fungerar lite grann är för att vi som arbetar i förskolan verkligen, verkligen, vänder ut och in på oss. Och för att barn är så otroligt kompetenta och framför allt förlåtande.
De förlåter oss för att vi inte hinner lyssna, för att vi glömmer bort det vi sagt att vi ska göra, för att det aldrig blir som de har tänkt sig. De förlåter oss för att vi inte hinner hjälpa dem att gå och kissa, för att de får gå med bajs i blöjan och vänta tills en vuxen kan byta den. De förstår och de förlåter, och de överlever, växer upp och lämnar över sina barn till samma kaos som är den svenska förskolan.
För stora barngrupper ett lagbrott – alla artiklar
LÄS ÄVEN
Arbetslaget som är experter på musik med de yngsta
