I krisen lär vi känna varandra

När jag skriver det här tror jag vi är inne på vår fjärde vecka av corona, fjärde veckan sedan detta smittsamma virus fick fäste i vårt land och gymnasieskolor och vuxenutbildningar fick stänga.

Det är rena semestern på min förskola, till skillnad från hur det är hos er, där ni säkert snart kommer att gå i taket över hur fulla barngrupperna är. Antalet barn hos oss har gått ner från 18 till fem. Sådan är oron för virusspridning hos våra föräldrar. Jag klättrar på väggarna av sysslolöshet. Hur många gånger kan jag tvätta våra legobitar egentligen?

Men det har också haft det goda med sig, för mig som är knappt ett år gammal på min nya arbetsplats, att jag haft möjligheten att lära känna mina närmaste arbetskamrater på ett helt annat sätt. Fram till coronaepidemin var alla i mitt arbetslag upptagna med att, var och en på sitt sätt, närvara i vår ganska yviga barngrupp. Nu ser vi plötsligt varandra som pedagoger. Börjar nästan tro på varandras goda ambitioner. De uppmuntrande tillropen blir fler, och jag känner att vi faktiskt har tid att lyssna in varandra. Det finns till och med utrymme till aha-upplevelser som ”jaha, var det så du menade”.

VAR KOM ALL denna tillförsikt ifrån? Ja, jag är ju frestad att tro att det hänger ihop med en ganska pressad arbetsvardag. Dagar med väldigt många ungar som har ett starkt behov av struktur. De som var minut vill vara förberedda på vilket moment som kommer härnäst. En hel hop barn som egentligen inte vet hur man leker. Annat än att härja runt som tjuv och polis då, menar jag.

De fem små gryn som vågar sig in till vår avdelning i dag har naturligtvis världens chans till guldutbildning när de nästan har en vuxen var att vända sig till.

Men denna pandemi kommer inte att pågå för evigt, och det underlättar ju redan om vi i arbetslaget faktiskt delar vårt sätt att se på den utmanande skock bullerbasar som så småningom kommer tillbaka. Kort sagt, att vi har gemensam barnsyn och är överens om vilket nästa steg är. Ett knep att nå närmare en samsyn kan ju vara att vi lyfter våra meningsskiljaktigheter till en metodnivå och att jag inte hela tiden med arg röst skjuter vårt oliktänkande i sank med ord som ”när kommer dina hästar hem egentligen”. I stället kvittrar jag: ”Hörrödu, den här metoden du använde när du odlade krasse med Lasse och Hasse, hur tyckte du den fungerade?” 

Då kommer både krassen och stämningen i arbetslaget att blomstra på nolltid. Du kommer rentav att märka skillnad på det knäckebröd du strör krassen på och stoppar i munnen. Det kommer inte alls att dåna lika jävligt i huvudet som det alltid annars gör när du sätter ett hårt bröd mellan tänderna. Jag lovar.