”Vi känner igen oss i ukrainarna”

Efteråt frågar jag mina deltagare. Varför blev det så trevligt?

Vi känner igen oss i ukrainarna. Sara Silfverskiöld skriver om ett möte mellan hennes deltagare och flyktingar från Ukraina.

Jag tittar in i klassrummet där en enda person väntar på mig. Hen som lämnade in en plagierad uppsats förra året och valde att sluta på skolan. Det här läsåret går studierna mycket bättre.

- Jag har fixat borden i matsalen! Säger deltagaren.

- Åh, vad bra!

- Jag kan vänta här om du vill leta efter de andra?

- Gärna, säger jag.

Var är mina deltagare? Jag letar över hela skolan. Hittar dem till slut nedsjunkna i några fåtöljer i ett uppehållsrum.

- Hej vad gör ni här?

- Inget särskilt…

- Kom, vi ska ju träffa ukrainarna nu!

Klassen som läser svenska som andraspråk med mig tittar upp från mobilerna. Nu går det inte att komma undan längre. Vi går tillsammans mot matsalen, rättare sagt släpar klungan benen efter sig. Jag kan inte beskylla dem för att vara nervösa för det är jag själv.

Hur kom jag ens på idén att föra samman ungdomarna på allmän kurs med ukrainska gruppen i åldern sexton till sjuttio år som studerar svenska från dag ett?

När vi kommer till matsalen håller personalen från köket på att bära fram stora fat med ugnsvarma muffins. Deltagaren som ordnat borden ser till att det sitter ungdomar från Syrien och Irak och Afghanistan vid varje bord så att ukrainarna känner sig välkomna.

- Varsågoda, skolan bjuder på fikat idag!

Sorlet stiger när allmän kursarna berättar om hur det var när de själva kom till Sverige runt år 2015. Och lyssnar på ukrainarnas erfarenheter av att komma hit nu.

Efteråt frågar jag mina deltagare.

- Varför blev det så trevligt?

- Vi känner igen oss i ukrainarna.

Läraren som håller i svenska från dag ett kommer fram till mig.

- Min grupp säger att de vill träffa svenskarna igen!

Vilka svenskar? Just det, mina deltagare är förstås svenskarna! Nya svenskar såklart, men ändå svenskar. Och vad kan vara bättre än nyblivna svenskar som välkomnar ännu nyare svenskar?

När lektionstiden är slut och alla säger hejdå finns det en som stannar kvar och bär ut disken, kånkar tillbaka borden. Det är samma deltagare som gör ett nytt försök att plugga i år. Vilken tur att hen hade energi som räckte så att vi andra skulle komma igång och våga få nya vänner. Och vilken tur att folkhögskolan ger alla en ny chans, både första gången man försöker – och andra.

Sara Silfverskiöld, lärare Bromma folkhögskola.