Ståhlnacke: ”Varför sätta detta svårartade i händerna på personer med intellektuell funktionsvariation?”

Det var vårt andra Konstdyk. Den här gången hade vi valt den mexikanska konstnärinnan Frida Kahlo (1907–1954). Och ja, jag hade redan börjat få en del kommentarer om det problematiska med att arbeta med ett så svårt konstnärsöde i en kurs för personer med intellektuell funktionsvariation. Dock inte från mina deltagare, de ville ha något att bita i. Nej, det var mer andra, utifrån, som tyckte att vi borde skydda gruppen från öden som innehåller så mycket psykisk ohälsa, missbruk, olycklig kärlek och andra sorger och demoner som fanns och fortfarande kan finnas i en människas liv.

Under arbetet inför den stora utställningen om Frida, hennes liv och verk, började jag faktiskt själv tvivla. Det var svårt att dyka i konstnärens liv. Smärtan var så påtaglig och ständigt närvarande.

Varför inte färdtjänst?

Som barn hade Frida barnpolio, hennes ena ben växer aldrig i kapp det andra. När hon är 17 år sitter hon på en buss som krockar med en spårvagn. Frida genomborras av en ledstång. Hon fick elva frakturer på sitt högra ben, en fot krossades och hennes axel vreds ur led. Att hon överlevde var ett under, om man nu tror på sådana. Den djävulska smärtan blir hennes ständiga följeslagare.

”Men herregud, varför tog hon inte färdtjänst i stället för den där eländiga bussen”, utbrister en av våra kulturskapare (deltagare) upprört. Då talar vi länge om kontexten, tiden, platsen, demokrati och den sanning att det spelar roll i vilken tid och plats vi är födda.

Fridas konvalescens blir lång. Hon ligger i gipsvagga i månader. Hennes käraste Alejandro lämnar henne. Hennes far hänger upp ett staffli ovanför sjuksängen. Med stor möda börjar hon måla. För att stå ut. För att bearbeta. För att ha en anledning till att trots allt välja livet.

Kanske för svårt?

Kulturskaparnas arbete med Fridas konst och liv fortgår men ibland tänker jag att mina kritiker kanske har rätt ändå, ”Varför sätta detta svårartade, nästan omöjliga i händerna på personer med intellektuell funktionsvariation? Varför?

Men så får jag svaret på den frågan när en av deltagarna ropar och låter mig veta att han nu är klar med sin bild. Han har hållit på ganska länge. Kristoffer har valt att göra sin version av Frida Kahlos ”Den brustna pelaren”, ni vet den där mest kända av Fridas alla självporträtt. I den har hon, för att gestalta sin ständiga smärta, målat sig själv med vidöppen bröstkorg där man kan se hur den brutna ryggraden är utbytt mot en sprucken romersk pelare. En stålkorsett bär upp kroppen och Frida gråter. För att ytterligare förstärka smärtan genomborrar ett 50-tal spikar hennes redan sargade kropp.

Lidit tillräckligt

Kristoffers version är otrolig. Den hjälpande stålkorsetten är med, de sammanväxta ögonbrynen. Hennes nakna bröst ser ut som nybakade kanelsnurror. Så säger han innan jag hinner fråga: ”Jag tog inga spikar på”.

Varför tog du inga spikar på?

Och hans svar är svaret på varför jag arbetar med det jag gör. ”Jag tycker att hon lidit tillräckligt”.

Här har vi alltså en kille med intellektuell funktionsvariation som 50 år efter Frida Kahlos död gör det han kan för att lindra hennes smärta.

Tillsammans sitter vi sedan och slår i de 50 spikarna på ramen, utanför Frida. Vi döper hela utställningen till ”Kulturskaparnas hyllning till Frida Kahlo – Inga spikar på”.

Och jag är så glad och stolt över möjliggörararen folkhögskolan som omfamnar alla människor i vårt samhälle. Och jag hoppas innerligt på en politik som fortsätter att möjliggöra det.

Kristina Ståhlnacke är folkhögskollärare på Örnsköldsviks folkhögskola.