Van de Meulebrouck: Hopp i en annars hopplös tid

Jag sitter i ett samtal med den tidigare folkhögskolläraren Bernt Gustavsson, numera forskare inom idéhistoria som främst ägnat sina studier åt folkbildning, bland annat åt att definiera bildningsbegreppet. Till skillnad från den ”klassiska bildningen”, som det ofta refereras till idag, med litteraturkanon och andra fastställda kunskapsmål så namnger Bernt sin definition av bildning som ”utfärd och hemkomst”. Det kan förstås tolkas metaforiskt eller helt bokstavligt. Att bilda sig är att resa ut i världen på olika sätt, genom böcker eller resor till andra platser där du möter det främmande och annorlunda. Du återvänder sedan hem och inarbetar det i din bild av världen.

Mamma hittade hem

Det är via min mamma som jag träffar Bernt. Han var hennes lärare på Marieborgs folkhögskola under 70-talet. En folkhögskola med arbetarrörelsen som huvudman, då känd som en av de mest progressiva. I dag har Marieborgs folkhögskola, liksom många andra folkhögskolor, fortsatt höga ambitioner i att bidra till ökad jämlikhet och fördjupad demokrati. Mamma berättar att hon hittade hem där på folkhögskolan, inte som på grundskolan i Sigtuna där hon kände sig som en katt bland hermelinerna, boende i stadens enda miljonprogram och en utländsk pappa som kom och gick.

Ett sätt att se på bildning är att människan är bärare av kunskap och att denna kunskap är värd att ta del av hos varandra.

Ett annat sätt att se på bildning är att människan är bärare av kunskap och att denna kunskap är värd att ta del av hos varandra. En liknande skildring av bildning möter jag hos den polska journalisten och författaren Ryszard Kapuściński. Han begav sig ut på många resor rakt ut i det okända. Första gången som 23 åring, från det stängda kommunistiska öst till det väsensskilda Indien. ”Jag ville beträda en gräns” skriver han i inledningen till boken ”På resa med Herodotos”. I boken skildrar han – parallellt med sina egna resor – Herodotes utfärder så som han beskrivit dem i sin skrift ”Historia” från 400-talet f Kr. Kapuściński söker i sin läsning av ”Historia” svaret på frågan: Varför gör Herodotes dessa utfärder? Vad söker han efter? Parallellt med läsningen beger sig Kapuściński ut på sina egna reportageresor, den ena mer utmanande än den andra.På en terrass på ön Gorée bland påträngande moskiter kommer svaret till honom. Herodotos ville veta vad som fanns bortom det hans öga kunde se av horisonten, med ett barns iver att upptäcka och förstå.

Utforska annat än det kända

Jag frågar Bernt hur han såg på sin roll som lärare på folkhögskola, vad var viktigast? Han svarar utan vidare eftertanke att det är att försöka motivera elever att utforska annat än det redan kända. För det krävs en öppenhet och en trygghet som måste sitta i skolans kultur. Han återger ett exempel på detta, ett grupparbete som min mamma deltog i. Deltagarna samlade tillsammans in kunskap om bruksortens Hälleforsnäs historia genom att ge sig ut på fält. Bernt beskriver det som ett praktiskt demokratiarbete, att träna på samarbete och på att ge sig ut och samla in berättelser på en för eleverna okänd plats. Herodotos samlade in kunskap genom möten med människor under resans gång. Han förstod att man inte kan förstå någonting utan att höra olika sidor, så som grekernas respektive persernas syn på kriget dem emellan. Det finns inte en sanning utan många olika perspektiv. Kapuściński menar att Herodotos var den första att upptäcka att världen består av en mångfald av kulturer och med sin skrift vill förmedla ett viktigt budskap till grekerna; vi är inte ensamma! Vi har grannar, som i sin tur har grannar.

Motivera elever att utforska annat än det redan kända.

I vårt samtal om bildning kommer Bernt in på olika slags kunskapsformer. Han betonar vikten av att värdesätta alla olika former av kunskaper. I sin bok ”Kunskapsfilosofi” återger han den indelning av kunskap som härstammar från Aristoteles och som är central i vår samtida filosofi. Där har vi den vetenskapliga kunskapen, episteme, som lär oss hur världen fungerar, den produktiva, techne, som behövs för att vi ska kunna producera saker, allt från traditionellt hantverk till datorteknik. Så den tredje, den etiska, fronesis som krävs för att människan ska kunna utveckla ett gott omdöme. Den sista menar Bernt är särskilt utvecklad i yrken som min mammas, socialarbete, eller för vårdpersonalen i mötet med patienten. Den kunskapen går inte att få till sig via en bok, det är något som lärs in i kontakt med andra, likt hantverkarens kunskap som lärs in genom handens arbete.

Ställ frågor och lyssna

Jag har lärt mig mycket av min mamma. Något av det som inspirerar mig mest är nog den öppenhet hon kan visa för människor i marginalen. Som under de åren när hon arbetade på anstalt med uppdrag att motivera klienter att pröva behandling för sitt missbruk. Jag minns när jag frågade hur hon stod ut att sitta och prata med alla dessa människor som ofta kunde ha begått vedervärdiga brott? Att hon svarade att hon inte pratar med den personen som begick brottet utan det lilla barnet där inne, ofta i ett desperat behov av hjälp. Som Kapuściński skriver om Herodotos, han ville visa sina landsmän att vi kan förstå, till och med identifiera oss med de andra, men det kräver lite mer av oss.

Lyssna till olika svar

Samtalen med Bernt, mamma och läsningen av Herodotes väcker hopp i en annars hopplös tid. Bernts beskrivning av folkhögskolan som en bildningstradition som värdesätter så mycket mer än endast den vetenskapliga kunskapen. Med en pedagogik som manar till att ställa nyfikna frågor och lyssna till olika svar. Som sätter jämlikhet högt och som med det söker efter arbetssätt som inbegriper samarbete, utfärder och hemkomster med nya perspektiv. En oumbärlig kunskap i mötet med en allt mer auktoritär samtid.

Tanja van de Meulebrouck är tidigare elev på Wiks Folkhögskola och barn till föräldrar som folkhögskolan haft stor betydelse för.

"Men så var det han då… Han som inte var så snabb"

"Jag kände mig förminskad i förhållande till deltagarna"