”Farhågan är den politiska processen”
Krönika Benton Wolgers vänder och vrider på Folkbildningsutredningen. Han känner en oro inför en smygande ökad statlig styrning, som kan få konsekvensen att den allmänna kursens omdöme ifrågasätts.
Jag är tacksam över att socialliberalen Christer Nylander har lett Folkbildningsutredningen. Han poängterar att bildning är viktigare än någonsin i en tid av desinformation och snäva informationsbubblor. Min spontana reaktion är att andas ut, även om det finns minfält att kryssa sig igenom. Det största farhågan är den politiska processen som nu tar vid. Faktorer som avgör är hur pass ihärdigt Sverigedemokraterna förmår hävda sin kultur- och människosyn efter haveriet med trollfabrikerna samt hur väl den bildningsborgerlighet som utredaren representerar står på sig. En oro finns för en smygande ökad statlig styrning, som på sikt kan glida över till att heliga värden som den allmänna kursens omdöme ifrågasätts. Men där är vi inte än. Att demokratisyftet ersätts med skrivningar att fler ska nås av folkbildningen är måhända kosmetika, men det är inget att jubla över. Kopplingen mellan tillit och demokrati är Sveriges guld och jag har alltid vilat tryggt i förvissningen att folkbildningen i sitt sannaste väsen stärker demokratin.
Rysande krav
Folkbildningens modell bygger på armlängds avstånd, självförvaltning och tillit, men avslöjandena om fusk inom studieförbunden har närt krav på hårdare kontroll. Budgetposterna för detta har skenat på sistone. Å ena sidan finns det i ett tillitsbaserat system en gräns hur mycket resurser som ska tas i anspråk för att granska. Å andra sidan är det en rimlig förväntan att medborgare har rätt till insyn i hur offentliga medel brukas. Att transparens betonas är inget att invända mot. Varje krona till ökad administration på Folkbildningsrådet innebär motsvarande minskning för verksamheten. En rysare är kravet att föra register över samtliga föreningar inom folkbildningen. Detta riskerar att sluka administrativa resurser. Då folkbildningen bygger på ett nära samarbete med civilsamhället bli detta ett lackmustest på hur mycket systemet av tillit, armlängds avstånd och självförvaltning tål.
Upp till bevis
Tilläggsdirektiven från den nya regeringen innebar att undersöka om folkbildningsfrågorna ska tas över av en myndighet, men samtidigt förespråkar
Nylander en fortsatt självförvaltningsmodell med argumentet att ingen annan har erforderlig kompetens. Upp till bevis för Folkbildningsrådet att hantera balansgången mellan styrning och självförvaltning. Från en position där man hellre har friat än fällt har pendeln svängt åt andra hållet efter Riksrevisionens kritik. Självförvaltningsmodellen fungerar endast om alla aktörer anstränger sig till det yttersta att både följa regelverket samt verka i folkbildningens anda. Här har bidragssystemen tyvärr inte varit ändamålsenliga. För folkhögskolornas vidkommande är den stora bristen de fastlåsta deltagarveckorna, som inte tar hänsyn vare sig till folkhögskolor med expansionsbehov eller tvärtom de med svårigheter att fylla sin tilldelade kvot. För att rädda statsbidraget tillskapas kurser som i värsta fall aldrig skulle ha sett dagens ljus. Detta systemfel måste rättas till. För studieförbundens del har det stora problemet varit timjakten. Detta har nu stävjats, vilket bäddar för att risken för oegentligheter minskar.
Systemet bäddar för en adhd-definition
