Digitalisering Katarina Korp skriver om hur studenter som saknar nödvändig teknologi blir lidande när undervisning sker på distans.
Katarina Korp, lärare S:ta Birgittas folkhögskola.
Jag har hört folkhögskolenestorn Gösta Vestlund berätta om när han som sjuåring en söndag fick klä på sig sina finaste kläder och tillsammans med föräldrarna, likaledes finklädda, följa med till vallokalen. Där kunde hans mamma för första gången i sitt liv rösta tillsammans med landets då myndigförklarade halva befolkning. Året var 1921. Hundra år senare är det möjligt att nästa myndigförklarande handlar om digital kunskap.
Hundra år senare arbetar jag själv på S:ta Birgittas folkhögskola i Södertälje. Den undersköterskeförberedande kursen i svenska som jag hösten 2020 blev kursansvarig för, går nu in på tredje terminen. Kursen ges terminsvis och består till 90 procent av kvinnor i åldrarna 30 till 50 år. Alla med tydliga, uppskattade identiteter som yrkesmänniskor och hemmafruar i sina hemländer, men ofta utan den uppskattningen av deras kunskaper här i Sverige. Så de söker en ny väg till inkludering och att finna en förlorad självständighet. En väg att vara verksam och göra nytta.
Så de söker en ny väg till inkludering och att finna en förlorad självständighet
I slutet av höstterminen 2020 övergick vi som många andra helt till nätbaserade studier på grund av coronarestriktionerna och vårterminen har för den här klassen varit en blandning av fjärrstudier och studier på plats. Majoriteten av deltagarna har mycket liten eller ingen erfarenhet av att studera via internet och på plattformar. Vinsten med coronaperioden blev därför att fler ganska snabbt fick kunskaper i att studera och arbeta nätbaserat. Kunskaper som i dag är så viktiga för demokratin, för att kunna delta och verka i samhället på lika villkor. För att äga myndighet över sitt liv.
Coronapandemin har även uppenbarat de stora bristerna med just den nätbaserade undervisningen för den här gruppen. De flesta av deltagarna i klassen har ingen dator. De har inte råd eller har inte prioriterat det för sin egen utveckling. De är hänvisade till sina mobiler för att delta i lektioner, läsa texter, skriva. Skolan har inte datorer att låna ut till alla dem som behöver. Några deltagare bor i fastigheter eller områden där internettäckningen är dålig. De kommer in på lektionen på nätet, halkar ur, kommer in igen …
Men det finns en upprörande fattigdomsaspekt i den här frågan
Några saker kan vi som folkhögskola underlätta. Vi kan köpa in fler datorer och vi kan inte minst fortsätta understryka vikten av och rätten till eget kunskapssökande och utbildning så att fler, som har möjlighet, prioriterar en egen dator. Men det finns en upprörande fattigdomsaspekt i den här frågan.
Jag möter så mycket mod och vilja i dessa kvinnors gestalter. Jag möter stor kunskap och erfarenhet. 100 år efter att kvinnor för första gången fick rösta i det här landet kan det vara dags att se till att inte fattigdom är ett hinder för kvinnor att nå digital kunskap och självständighet.
