Stoffträngseln gör läroplanen till en rättsosäker bluff

Med det stundande införandet av nya ämnesplaner på gymnasiet fick Skolverket en gyllene chans att rätta till tidigare misstag. En hel del har enligt min mening också blivit bättre, men en stor elefant i rummet tycks för evigt vara helt förbisedd. Stoffträngseln är fortsatt kolossal, i flertalet ämnen. Om försummelsen beror på ängslighet, aningslöshet, visionär blindhet eller något annat går som utomstående bara att spekulera i. Utfallet blir ändå detsamma. När Skolverket inte kan prioritera, flyttas problemet ner till de enskilda lärarna. Den förskjutningen skadar såväl likvärdigheten som rättssäkerheten, samtidigt som det riskerar att försämra elevernas kunskapsnivå. Därför måste läroplanernas centrala innehåll reduceras kraftigt.

Ämnesplanernas stoffdel inleds alltid på samma sätt: ”Undervisningen ska behandla följande centrala innehåll.” Det finns emellertid en enorm skillnad mellan information som eleven har ”behandlat” i klassrummet och innehåll som eleven därefter faktiskt minns. Det sistnämnda bör rimligtvis vara undervisningens mål, om skolgången överhuvudtaget ska ha ett syfte.

Krävs utrymme för repetition

I en metaanalys betonar Alice Latimier med flera vikten av så kallad spaced retrieval practice och spaced repetition. När innehåll med tidsavstånd repeteras och testas flera gånger, ökar sannolikheten markant för att det ska fastna i långtidsminnet. Samma metoder uppmärksammas dessutom av Skolverket självt i en text skriven av Susan Sayehli. Där framhålls exempelvis att: ”Studier har visat att repetitioner som är utspridda över tid når bättre resultat än repetitioner som görs med korta, eller inga avstånd.”                                                                                                        

För att ovanstående ska uppnås krävs emellertid utrymme för att återkomma till och fördjupa det stoff som tidigare har bearbetats. Eftersom det i nuläget ofta inte finns tid nog för att ens behandla allt innehåll, faller konceptet redan innan det har nått startlinjen. Lärare ställs därigenom inför ett svårt dilemma: bör målet vara att, som läroplanen föreskriver, hinna behandla det centrala innehållet? Eller bör läraren prioritera bort en betydande mängd stoff så att eleverna får större möjlighet att faktiskt minnas det som kvarstår? Det sistnämnda kan med hänsyn till skolans vetenskapliga grund anses vara självklart, men det skapar i stället ett likvärdighets- och rättssäkerhetsproblem.

Kommer prioritera olika

Lärare har olika syn på vilket innehåll som är viktigast och kommer således att prioritera just olika. Visserligen är tolkningsutrymmet till viss grad positivt, av hänsyn till lärarens autonomi. Någonstans går dock gränsen där likvärdigheten tar för mycket stryk av variationen. Poängen med en läroplan bör vara att säkerställa att alla elever går ut skolan med ett bestämt alster av kunskaper och färdigheter. Dagens överbelastade styrdokument skapar tvärtom utrymme för stora skillnader i vad eleverna lär sig. Det försvårar i sin tur även progressionen mellan stadier och nivåer i ett ämne, i synnerhet om eleven däremellan byter lärare.

Gymnasiekursen Historia 1b är ett av många talande exempel på trängselproblemet. I den nuvarande (redan överfulla) ämnesplanen förväntas undervisningen behandla såväl de historiska epokerna som historiebruk och källkritik. I den nya ämnesplanen, Gy25, som införs nästa höst har Skolverket därtill valt att lägga till svensk minoritetshistoria som egen punkt, utan att något annat har gallrats bort. Jag är glad om vi vid kursens slut någorlunda har hunnit med epokerna. Förra året fick vi dock hoppa över efterkrigstiden helt.

Vädjan: Reducera innehållet kraftigt

Min vädjan är därför att det centrala innehållet i flertalet kurs- och ämnesplaner reduceras kraftigt. Detta kommer sannolikt att möta stark kritik från de som har ett intresse av att en särskild punkt skrivs in i läroplanen. Stoffträngsel är dock en skenlösning och en rättsosäker bluff. Vad som står i läroplanen och vad som hinner behandlas, är två helt olika saker. Skillnaden blir ännu större, om vi ser till vad eleverna senare faktiskt minns. Skolverket helgarderar nu till den grad att spelkupongens kostnad överstiger den potentiella vinsten. Elever och lärare är de som får betala notan i form av sämre likvärdighet, mer stress och mindre kunskap.

William Malmsten är gymnasielärare i samhällskunskap och historia.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren