Herlitz: Högläsning på gymnasiet – ett riktigt lyckokast
Krönika Egentligen började det som en slags protest mot idén att alla lektioner ska likna varandra i struktur, oavsett ämne. När snart ett år har gått kan jag konstatera att det var ett lyckokast, skriver svenskläraren Karin Herlitz.
Den där mobilskärmen alltså, den förföljer oss precis överallt, vare sig det är hemma i kampen med de egna barnen, i skolan eller i andra sociala sammanhang. Det är verkligen viktigt att vi har med oss alla dagens distraktioner när vi planerar vår undervisning för att den ska kunna erbjuda ett avbrott i det konstanta informationsflödet.
Det är därför som jag återigen vill trycka på vikten av läsningen i klassrummet – låt oss strypa tillförseln av Tiktok-videos och ge ungdomarna tid att tänka i stället. Faran med det snabba evighetsflödet av nöje är ju kanske främst att vi aldrig behöver tänka själva utan allt serveras färdigtänkt och klart – vi behöver bara klicka oss vidare.
Eleverna går i årskurs ett och två på gymnasiet, och en del hade inte blivit lästa för sedan låg- eller mellanstadiet.
Jag har det här året tagit upp högläsning i två av mina klasser som ett test. Egentligen började det som en slags protest mot idén att alla lektioner ska likna varandra i struktur, oavsett ämne – en tanke som jag vänder mig emot. Viktigast är väl att eleverna känner igen strukturen i mitt klassrum så att de vet vad de kan förvänta sig där, tänkte jag och beslutade mig för att inleda varje lektion med att läsa fem till tio minuter ur ”Mina drömmars stad”. Eleverna går i årskurs ett och två på gymnasiet, och en del hade inte blivit lästa för sedan låg- eller mellanstadiet medan andra hade fått fortsätta att njuta av högläsning även på högstadiet.
”En bieffekt jag inte räknat med”
I alla fall så kan jag nu, när snart ett år har gått och vi nästan är klara med boken, konstatera att det var ett lyckokast. Det har blivit väldigt lätt att starta varje lektion – jag höjer boken och de vet vad som väntar. Vi har en liten tillbakablick så att alla minns, och vi har möjlighet att lära oss något nytt varje lektion. Mina elever har exempelvis full koll på vad en sumprunkare är och vet hur de som var utan arbete gick klädda efter att de registrerat sig som hjon för att slippa bli arresterade. De vet hur Stockholm sakta växte fram och att det runt Hammarby sjö fanns åkrar och boskap. De känner till hur hårt livet var för den som var fattig men kan samtidigt förstå att det fanns glädjeämnen ibland.
Jag tror kanske att motståndet för dem att öppna en bok har minskat det här året.
Vi kan koppla andra saker vi stöter på till romanen vi läser och framför allt har vi något som är vårt tillsammans. Det har även lett till att eleverna högläser för varandra när de tar sig an andra texter – en bieffekt jag inte riktigt räknat med. Resten av lektionen arbetar vi med andra saker, men de läser i princip alltid något mer. Efter lektionen trillar de förstås ut ur klassrummet och tillbaka ner i sina skärmar, men jag tror kanske att motståndet för dem att öppna en bok har minskat det här året, och jag hoppas att kanske någon läser vidare i Fogelströms serie i sommar – efter att vi tillsammans har gått på en guidad stadsvandring i romanens spår. Om det har varit bortkastad tid som borde ägnats åt annat? Knappast. Nästa år blir det en ny bok, jag behöver bara komma på vilken!
Karin Herlitz är lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium samt författare
LÄS ÄVEN
Herlitz: Vi måste sluta lägga så förtvivlat mycket tid på att nöta gamla prov
Herlitz: Inga fler långa texter utan innehåll
