Herlitz: Det är inte lärarnas uppgift att skönmåla skolan

I Dagens Nyheter uttalar sig Peter Fredriksson, generaldirektör på Skolverket, om problemen med att rekrytera nya lärare. Han konstaterar att lärarutbildningen trots allt är populär och han tror att en del av problemet med att få unga människor att välja att bli lärare har att göra med att yrket har förlorat i status. Så här långt har jag inga svårigheter att hänga med och hålla med, det är onekligen så att läraryrket har tappat i status de senaste åren och att skolvärlden ibland är en tuff arbetsplats även om yrket på många sätt är givande.

Det är när Fredriksson svarar på frågan vem som är ansvarig för att bilden av yrket blir bättre som jag sätter mitt morgonkaffe i vrångstrupen eftersom Fredriksson menar att det ansvaret delas av ”alla som på något sätt är verksamma i skolan”. Fredriksson säger vidare: ”Ibland blir det för mycket fokus på svårigheter. Om vi ständigt kommunicerar att svensk skola inte fungerar bra så kommer det inte stärka attraktionskraften för lärarutbildningen. Det är heller inte en rättvis bild tycker jag.”

Känner hur ilskan stiger

Vi som arbetar i skolan ska alltså i mindre utsträckning lyfta det som är problematiskt och i högre utsträckning det som är bra för att höja yrkets attraktionskraft menar Skolverkets generaldirektör. Jag står först mållös och sedan känner jag hur ilskan stiger. Efter tjugo år i skolan kan jag lyfta tusentals saker som är alldeles fantastiskt med läraryrket – inte minst alla elever som jag har mött genom åren och alla fantastiska lärare. Känslan av att det jag och alla andra lärare gör varje dag är något som är viktigt och meningsfullt är en annan anledning till varför jag älskar mitt arbete.

Men jag kan inte blunda för att arbetet är tungt på grund av en hel del systemfel. Under mina dryga tjugo år har antalet grupper jag undervisar stigit och i takt med det så har tiden att planera en god undervisning minskat. Dokumentationskraven är en annan tidstjuv. Jag ser hela tiden lärare som dukar under av arbetsbördan och som faktiskt aldrig kommer tillbaka till yrket.

Därför skriker vi oss hesa

Jag ser hur lärare på olika skolor i samma kommun, och inte minst i olika kommuner, ges helt olika förutsättningar att lyckas med sitt jobb. På alla skolor ser jag hur lärare trollar med knäna för att få ihop allt och skapa mening för sina elever och säkerställa att de kan kan läsa när de slutar skolan – trots att det inte alltid finns ordentligt med skönlitteratur på skolorna; lärare som försöker säkerställa att eleverna kan räkna och förstå världen på ett rimligt sätt – trots att det inte alltid (eller kanske snarare ofta inte) finns läromedel att tillgå.

Då vill alltså generaldirektören för vår skolmyndighet att vi ska prata mindre om problemen? Förlåt, men det är det dummaste jag har hört. Det är ju för att vi har förstått hur viktigt vårt arbete är som vi skriker oss hesa här. Hur ska vi kunna utbilda demokratiska och kritiskt tänkande medborgare om vi inte får rätt förutsättningar? Vi kommer att fortsätta skrika oss hesa trots att det tycks göra lite eller ingen skillnad. Det gör vi för att vi älskar vårt yrke och faktiskt tror att en välfungerande skola med rätt resurser är en nödvändighet i alla demokratier.

Karin Herlitz är lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium samt författare.

LÄS ÄVEN

Herlitz: Läroplanen hackar sönder kunskapen i svensk skola

Herlitz: Lyckokast med högläsning på gymnasiet

Herlitz: Inga fler långa texter utan innehåll

Herlitz: Vi måste sluta lägga så förtvivlat mycket tid på att nöta gamla prov