Hemlin: Utrymmet för att läsa svår litteratur är begränsat i skolan
Krönika Nej, det är inte farligt att inte förstå. Men förklara det för dagens elever som sedan födseln skolats i att allt de presterar ska mätas, värderas och bedömas, skriver svenskläraren Charlotta Hemlin som ett inlägg i debatten om att unga också måste läsa litteratur de inte begriper.
Det är första svensklektionen med de nya gymnasieettorna och jag förhör mig om deras läsande. Vad läste du på högstadiet? Vad gillar ni att läsa?
När jag själv fick samma fråga av min svensklärare på gymnasiet minns jag hur jag mörkade att jag helst läste sexskildringar av Sidney Sheldon och Jean M Auel och utgår från att sanningshalten i de här elevsvaren inte heller är hundraprocentig.
Men jag vill få ett hum och framför allt få veta vad som fängslar dem. ”Tusen gånger starkare” var tråkig säger någon men John Greens böcker är bra. Jag håller med. Jag har också gråtit över ”Förr eller senare exploderar jag”.
Håller med Anna-Lena Laurén, men...
Komplicerad kärlek och sorgliga öden står över huvud taget högt på listan. Alltför svåra böcker går däremot bort, slår dessa sextonåringar fast.
”Man vill ju inte känna sig dum.”
Jag tänker på den kommentaren när jag läser Anna-Lena Lauréns uppmärksammade krönika ”Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra”.
Jag håller med henne i mångt och mycket. Det är klart att man måste utmanas i sin läsning för att utveckla läsförståelse och känsla för språket. ”Det gör ingenting att somt går en förbi”, skriver Laurén.
Nej, det är inte farligt att inte förstå. Det är liksom hela utgångspunkten i lärandet. Fundamentet för skolväsendet. Men förklara det för dagens elever som sedan födseln skolats i att allt de presterar ska mätas, värderas och bedömas. Och hjälp mig gärna övertyga den förälder som lovats avstämning var tredje vecka att resultatet kommer så småningom.
Det är inte farligt att inte förstå men det kan kännas skrämmande att inte garanteras grönt i omdömet. Hur länge vågar man låta någon sväva i ovisshet? Vem vågar känna sig dum?
Krävs rejäl dos uthållighet
Få saker är så inspirerande som litteratursamtal med elever. Att utifrån en gemensam läsupplevelse ta del av unga människors tankar är hisnande härligt. Det tror jag varenda svensklärare skriver under på. Men det tar tid att läsa, att ta till sig en text som bjuder motstånd. Tar tid att vända och vrida, inte för att begripa allt, men för att läsningen ska upplevas meningsfull. Då krävs dessutom en rejäl dos uthållighet.
Så ge mig lite tid. Och då menar jag inte i någon metaforisk bemärkelse utan bokstavliga timmar i veckan, så att vi hinner läsa på skoltid och helst lite högt varje dag. Även på gymnasiet.
Ge mig ett nytt betygssystem så jag slipper bedöma vad eleverna presterat innan de hunnit lära sig något.
Ge mig tålamod när eleverna protesterar mot att vi ska läsa ”Doktor Glas”. Och påminn mig när jag själv greppar mobilen i stället för romanen hemma i soffan.
LÄS ÄVEN
2 av 3 killar läser bara om de måste
Hemlin: Febrilt fokus på studenten – trots att det blir många F i år
Hemlin: Jag står fast vid mitt bokval trots elevernas protester
