Hemlin: Ingen vågar misslyckas när vi döms direkt

På väg till jobbet en dag kommer jag på mig själv att berömma en programledare på P1. Det hör inte till vanligheterna. Jag är som lyssnare både kritisk och grinig, med osympatiska drag inom det språkpolisiära spektret. Men den här morgonen är jag till min egen förvåning riktigt positiv till rösten som strömmar ur min bilradio. Vilka bra frågor hen ställer och vad naturligt avspänd hen låter! Dessutom är programledaren i fråga en som jag tidigare har tyckt vara tämligen tafflig. Så vad är det som har hänt med mig?

Usel? Nej, bara ny på jobbet!

Någon kilometer närmare arbetsplatsen inser jag att det inte är jag som har förändrats. Jag är lika sur som vanligt. Det är radioprogramledaren som har utvecklats, som blivit bättre på sitt jobb. Från att ha varit stapplande och osäker för något år sedan, låter hen nu trygg och trovärdig – som ett riktigt proffs. Den person som jag tidigare dömde ut som usel var bara ny på jobbet. Vilken tur att någon annan såg den här nybörjarens potential och lät hen utvecklas på jobbet.

Hur ofta är det egentligen som vi accepterar att någon är nybörjare på riktigt i dagens samhälle?

När jag svänger in på skolans parkering tänker jag att jag har varit med om något stort, bevittnat resultatet av en radikal motståndshandling. För hur ofta är det egentligen som vi accepterar att någon är nybörjare på riktigt i dagens samhälle? Vi dömer ut och röstar bort, kräver att politiker, programledare, artister och idrottare ska vara fläckfria och felfria, fullblodsproffs från start. Visst låter vi en och annan lära sig dansa eller banta i offentligheten, men endast en står kvar och kammar hem pokalen och prispengarna. Resten röstas ut och glöms bort.

Vem vågar vara nybörjare? Vem vågar visa att den inte kan? Inte konstigt att eleverna i skolan helst vill göra sådant de redan kan. Inte alls underligt att de tvekar att utmana sig själva. Vem vill riskera att misslyckas i ett samhälle där man bedöms vid första försöket? 

Hur många chanser ger jag?

Hur många nybörjarmisstag får vi göra som lärare? Hur stort tålamod har jag själv med nya kollegor som inte behärskar rutiner med resultatuppföljningssystem eller ställer frågor om självklarheter? Hur många chanser ger jag en nytillträdd rektor att uttrycka sig otydligt innan jag har min bild klar angående dennes lämplighet? Och hur många gånger ger jag verkligen en annan människa möjlighet att ändra sig, lära sig och utvecklas?

Jag vill ju gärna utstråla att misstag är värdefulla på vägen mot kunskap.

Jag vill ju gärna tro att mitt klassrum är ett tillåtande rum för lärande och progression. Jag vill ju gärna utstråla att misstag är värdefulla på vägen mot kunskap. Att jag berömmer försök och uppmuntrar fel ända tills jag bedömer resultat. Men jag är inte säker på det och frågan är om det egentligen spelar någon roll om samhällsandan signalerar att vi ska prestera på topp från start. 

Ett nytt läsår är i gång. En hel hoper nybörjare i form av elever, rektorer och lärare är på plats. Än finns inga hopplösa fall eller utröstade deltagare. Än så är det långt till vår, innan vi alla i blomma står. Men sova kan vi knappast göra.

LÄS ÄVEN

Hemlin: Betyget F brännmärker oss alla

Hemlin: Febrilt fokus på studenten – trots att det blir många F i år

Hemlin: Dags att sätta glädjebetyg? Skulle inte tro det!

Hemlin: Jag står fast vid mitt bokval trots elevernas protester