Hemlin: Dags att sätta glädjebetyg? Skulle inte tro det!
Krönika Debatten om glädjebetyg gör mig provocerad. Det är en förolämpning mot oss lärare att hävda att vi inte är professionella, skriver Charlotta Hemlin.
”Charlotta, jag behöver verkligen ett C.”
Det är ett par veckor kvar till studenten och eleven bönar och ber. Han har räknat ihop sina meritpoäng och konstaterat att betyget D i Svenska som andraspråk 3 inte räcker till den plats på universitetet han vill ha.
Jag visar kunskapskraven, förklarar och motiverar men eleven är desperat. Han hör av sig och ligger på. ”Jag måste ha ett C. Ge mig en chans till.”
Jag suckar och ger honom ytterligare en möjlighet att komplettera dramaanalysen. Men det blir ändå inget högre betyg och jag gör honom besviken igen. Hur lite hade det inte kostat mig att rädda den här elevens möjligheter att komma in på sin utbildning kan man tycka. Ett snabbt klick i betygskatalogen och en lysande framtid hade kanske varit hans.
Men jag gör det inte. Och inte mina kolleger heller. Vi lider med eleverna och ger dem kanske flera chanser men vi ger dem inte för höga betyg. Eller åtminstone är det extremt sällsynt.
Debatten gör mig provocerad
Ändå talas det mycket om betygsinflation. Debatten gör mig provocerad. Det är en förolämpning mot oss lärare att hävda att vi inte är professionella.
Liksom de ständiga jämförelserna mellan nationella prov och slutbetyg. Sedan jag började jobba i gymnasieskolan har jag blivit ganska förtjust i nationella prov som ger mig ett stort stöd och dessutom är sambedömning med kolleger en högtidsstund på terminen.
Men, provbetyget är inte synonymt med elevens slutbetyg. Varför skulle det vara det? Jo, jag vet att vi särskilt ska beakta NP-resultaten vid betygssättning men vi har ju så mycket mer underlag. Och vad är det som säger att ett nationellt prov som skrevs när sva-eleven var svimfärdig under fastan ska väga tyngre än andra uppgifter. I årskurs 9 är det dessutom ganska mycket termin kvar när nationella provet i svenska genomförs i mars.
Det muttras en del över att eleverna inte har de kunskaper som krävs när de kommer till gymnasiet. Jag har själv instämt i klagokören över elever som säger att de aldrig läst en bok i grundskolan eller hållit en muntligt anförande inför publik. Om det nu stämmer.
Men glädjebetyg? Skulle inte tro det!
Förstår att debatten uppstår
Tänk om det handlar om att vi lärare har blivit skickligare. När jag ser mig omkring i skolan ser jag knappast kollegor som lättvindigt delar ut betyg åt höger och vänster. Jag slås i stället av hur lärare vänder ut och in på sig själva för att ge eleverna extra uppgifter och skapa nya och alternativa möjligheter för dem att visa sina kunskaper.
Samtidigt förstår jag att debatten om betygsinflation uppstår. I ett samhälle där medborgare ses som kunder är det knappast förvånande att elever och deras föräldrar kräver höga betyg i stället för att sukta efter kunskap. Det är ju meritpoängen som premieras.
Nu går gymnasieskolan äntligen mot ämnesbetyg i stället för kursbetyg. Förhoppningsvis låter det oss gymnasielärare jobba lite mer långsiktigt. Sätta elevens lärande i centrum. Göra det som vi är så himla bra på.
LÄS ÄVEN
Nya siffror: Så mycket ökar betygen – i alla ämnen
Fem lärare vittnar: Så pressas vi att ge elever glädjebetyg
Slutbetygen skenar – jämfört med de nationella proven
Lärarförbundets krav – en helt ny betygsmodell
Fyra förslag på nya betygsmodeller
Fyra skolprofiler om betygsinflationen
