Hemlin: Betyget F brännmärker oss alla
Krönika Ett F som innebär att eleven går miste om gymnasieexamen och behörighet till vidare studier sätter sig som ett brännmärke i skinnet, både på elev och lärare. Hårdare hud än så har vi inte, skriver Charlotta Hemlin.
Det kom ett brev från en gammal elev. Hon hade sökt en läkarutbildning i Riga och behövde ett rekommendationsbrev som beskrev hennes förmågor och styrkor. Eleven hade redan fått höga betyg i svenska som andraspråk av mig och nu skulle jag få möjlighet att beskriva hennes personliga egenskaper. Allt det där som inte ryms i en bokstav i ett betygsdokument, men som likväl har betydelse när någon ska plugga på universitet, skulle nu få sättas på pränt.
Utan matriser släppte jag loss
Helt utan matriser och kunskapskrav släppte jag loss. Jag fick slänga mig med uttryck som ”brilliant student” och ”highest recommendation”. Jag fick beskriva hennes ambitiösa inställning, förmåga att samarbeta och till och med hennes trevliga sätt utan att underbygga med någon som helst dokumentation. Rena rama julafton för en hårt hållen ämneslärare. Lite stolt över förtroendet var jag väl också.
Andra gånger har jag besvarat samtal från arbetsgivare som frågat efter referenser om elever som sökt jobb inom äldreomsorgen eller turistnäringen och jag har lyft fram social kompetens, punktlighet (nja, inte alltid), humor och en hoper fina egenskaper som eleverna besitter. Mer sällan har jag yttrat mig om på vilken nivå vederbörande kan redogöra för tema och motiv i skönlitterära texter, men lust att läsa har jag gärna hållit fram.
Jag skäms inte inför kollegor
Jag vill gärna tro att jag uppskattat dessa tillfällen för att jag är en människa och inte bara en myndighetsperson men tvivlar på att det är hela sanningen. Kanske har det också handlat om att kompensera för alla de gånger som jag har skickat i väg elever mot framtiden med ett F i bagaget.
Vissheten om att eleven inte visat mer kunskap än så hjälper knappast mot gnagande självtvivel. Visst hade jag kunnat göra lite mer? Lagt upp lektionerna mer spännande, förklarat tydligare, varit mer pedagogisk eller åtminstone lite festligare. Hade motivation och resultat kanske kommit på köpet då? Eller om jag upptäckt elevens svårigheter tidigare, gett hen ytterligare en chans eller om det funnits mer stöd att ge …
Jag skäms inte inför kollegor om jag sätter låga betyg. Jag är inte rädd för rektorn. Att det de facto finns rektorer som inte backar sina lärare gentemot påstridiga föräldrar eller försvarar skolans resultat inför politiker är ett problem som vi inte ska behöva hantera. Det är inte anständigt. Att sätta betyg är komplicerat nog ändå.
Hårdare hud har vi inte
Ett betyg är långt ifrån en obetydlig bokstav, även om det endast indikerar resultat i en kurs. Ett F som innebär att eleven går miste om gymnasieexamen och behörighet till vidare studier sätter sig som ett brännmärke i skinnet, både på elev och lärare. Hårdare hud än så har vi inte.
Att vara ensam om det ansvaret är egentligen helt orimligt. Inte konstigt att vi lägger möda på bedömningar för att ha ryggen fri i stället för att locka fram lust att lära. Och inte så konstigt att det är befriande att få berätta om en elevs hela personlighet i ett rekommendationsbrev till Riga.
LÄS ÄVEN
Nya siffror: Så mycket ökar betygen – i alla ämnen
Fem lärare vittnar: Så pressas vi att ge elever glädjebetyg
Slutbetygen skenar – jämfört med de nationella proven
Lärarförbundets krav – en helt ny betygsmodell
Fyra förslag på nya betygsmodeller
