Gynnhammar: Varför separerar vi elever med samma modersmål?

Så sitter det en dag en ny elev i klassrummet, en helt nyanländ elev som bara kan några få ord på svenska. Som tittar med stora ögon på mig, tyst. Som inte förstår. Ännu en nyanländ högstadieelev som blivit direktplacerad i en klass utan tillräckligt med stöd. I min lilla sva-grupp finns det ändå möjlighet att se, ge tid och stöd, men i övriga ämnen? I helklass. Rakt ut i den vanliga ämnesundervisningen bara.

Så sitter jag på en nätverksträff för kommunens lärare i svenska som andraspråk. Vi småpratar. En av kollegorna undrar om det hänt något särskilt i landet X eftersom de precis fått flera elever därifrån. Samma land som min elev. Samma årskurs. Men varför tänker jag? Varför låter vi inte längre elever med samma modersmål få komma till samma skola? Arbeta tillsammans. Jag vet ju vilken skillnad det gör när man låter elever med samma modersmål få undervisning i samma grupp – pedagogiskt, socialt och även ekonomiskt. Vet vilken skillnad det gör när skolan har råd och möjlighet att ge rejält med studiehandledning. Vet vilken trygghet det ger att veta att det finns kamrater och vuxna i ens närhet som talar samma språk. Att kunna göra sig förstådd. Att lära med stöd av sitt förstaspråk.

Suzanne Gynnhammar är studievägledare och lärare i SO-ämnena och svenska som andraspråk på Navets skola i Örebro. Foto: Ulla-Carin Ekblom

Jag samtalar med lärare i andra kommuner. Mycket igenkänning. Lärare som i många fall sett sina förberedelsegrupper försvinna. Vi talar om inkludering och om exkludering. En av dem säger: ”jag tror att en stor del av utanförskapet startar med att eleverna inte ges rätt möjligheter att lära sig svenska utan kastas in i en grymt exkluderande miljö när de ska direkt ut i en klass i 16 ämnen som det är på högstadiet. De la ner vår förberedelseklass och de elever som slungades rakt ut i klasserna sa själva att detta gjorde att de gav upp studierna. De orkade inte utan började skolka och bråka i stället.”

Och jag funderar som så många gånger förr på hur vi tar emot och undervisar våra nyanlända elever. Jag funderar på min skola. På min kommun. På skolor i Sverige. Jag vet ju att det är en stor variation, men min känsla är tyvärr att det går mer bakåt än framåt. Jag hoppas såklart att jag har fel. Jag tänker på den farhåga som jag hade när vi fick nya styrdokument för undervisning av nyanlända elever, att de skulle undergräva förberedelseklasserna och alla andra organisationsformer förutom direktplacering i reguljär klass. Hur ”fort ut i klass” verkar vara det stora målet, allt annat är ett sämre alternativ.

Jag tänker på min skola. Bara ett exempel. Hur nyanlända kom direkt ut i klass. Hur förtvivlade lärarna var. Vilket lyft det blev när vi startade språkklasser med tvåspråkig undervisning i skolans alla ämnen. Men skolan blev för trång. Inga nyanlända på något år. Och när vi åter blev ”tilldelade” nyanlända var det som om våra erfarenheter var som bortblåsta. Nyanlända rakt ut i klass. Tillbaka på ruta ett …

Och hela jag ropar: ”det är inte okej, vi kan så mycket bättre än det här!”