Bönström: Glada elever och höga betyg – är det nya didaktiken?

Svenska skolan inledde 1 juli 2022 en mycket omfattande förändringsprocess som ska pågå de närmaste tre åren. Vi samhällskunskapslärare har utöver detta haft det underbara, men tidskrävande, nöjet att tillsammans med våra elever fokusera på valåret. Jag skulle vilja säga: ”Det är mycket nu.”

Den första stora förändringen för gymnasieskolan är att skollagen fastslagit fyra nya bestämmelser. Borta är begreppet kunskapskrav, i stället heter det numera betygskriterier. Jag är knappast en lingvist men differensen mellan orden ”krav” och ”kriterium” känns lika spännande som faktumet att innehållet är fortsatt oförändrat. Mest krut bränns på att betygen D–A ”inte längre är lika skarpa”, skriver Skolverket.

A–F är inga harmlösa bokstäver

Jag har aldrig gjort en hemlighet av att jag är starkt emot dagens betygsskala. A–F är inga harmlösa bokstäver utan antagligen de värsta disfavörer som finns mot kunskapsinlärning som intressant, relevant och rolig. Konsekvensen blir en omfattande ytinlärning där elever identifierar sig med sina betyg och vad det betyder för deras framtid. Framför allt är det en mycket otydlig struktur som givetvis skapar osäkerhet och hets bland dem det berör mest. Eleverna förstår inte vad som förväntas av dem för att nå olika betyg och vad de ska med kunskapen till.

På ämneskonferenser sitter sedan vi lärare och försöker komma fram till vad förändringarna innebär. Tja, med goda intentioner kan man se ett större utrymme för oss pedagoger att sätta betyg med lättare samvete, oförändrat för elever i förhållande till stress, samt en betydande betygsinflation (vilken Skolverket redan förutser kommer att ske initialt). ”Papperstigrar”, suckar jag för mig själv.

En organisatorisk flopp ligger framför oss. Som samhällskunskapslärare försöker jag att stå såväl innanför som utanför klassrummet. Jag ska lära ut enligt direktiv, men jag känner också en uppgift att granska desamma. Det handlar om tid. Vår tid till inläsning, kritisk analys och gemensamma samtal. Enbart de nya skrivningar i Skolverkets författningssamling (SKOLFS) är ett enda virrvarr. För det är här det trixiga, som jag tror gått många politiker och skolledare förbi, kommer in: Fler ryms under samma tak.

Många är ambulerande lärare

Många av oss kan man nästan kalla ambulerande lärare inom olika skolformer samtidigt. Jag är samhällskunskapslärare på gymnasiet, men jag arbetar även på introduktionsprogrammen där undervisningen ska leda till betyg inom grundskolans kurser vilket innebär att jag även ska vara införstådd med ändringar i läroplanen Lgr22. Här finns modifikationer för samtliga delar: syfte med mål, centralt innehåll och betygskriterier. Antalet värdeord har, äntligen, blivit färre. Betoning på fakta och förståelse.

Lagar, regler, kriterier, allmänna råd hit och dit. Mindre stress och press, glada elever och höga betyg. Är det här den nya didaktiken vi ska syssla med? Vad, varför, hur och för vem ska det läras ut? Det brukade vara de främsta frågorna. Ämnet samhällskunskap har till syfte att elever ska lära sig analysera och kritiskt granska samhällsfrågor. Lärare får aldrig kräva mindre av sig själva.

Linda Bönström är lärare i samhälls­kunskap och sociologi på IM-programmen på Karlbergsgymnasiet i Åmål.

LÄS ÄVEN

Bönström: Elevernas dåliga uppförande är ett allt större problem

Bönström: Därför räcker jag aldrig till som sh-lärare

Bönström: Det är vi lärare som får skit när inte eleverna når målen