Friberg: Hur avgrundsdjup är läskrisen egentligen?

Att debatten kring läskrisen har gått het under de senaste veckorna har varit tydligt för alla som inte har levt under en sten. I veckan kom jag dock till en insikt: förstår vi verkligen hur djup läskrisen är?

Välkommen in i mitt klassrum till en svensklektion i årskurs 9. Jag har läst högt som jag alltid gör i början av varje svensklektion. Sedan säger jag något om en bok jag har som står hemma i min bokhylla.

En elev räcker upp handen och frågar följande: ”Emilia har du bokhyllor hemma?” Jag känner mig konfunderad men svarar att jag självklart har flera bokhyllor hemma. Följdfrågorna kommer om det står böcker i mina bokhyllor och hur många böcker som jag har i mina ägor. Eleverna konstaterade innan vi kan gå vidare med undervisningen att det nog inte är så konstigt eftersom jag ändå är lärare i svenska.

Vad händer med bildning och kulturellt kapital?

Efter den här konversationen så har jag funderat mer kring detta. Jag är inte uppvuxen i något akademikerhem, men fyllda bokhyllor var ändå en självklarhet. Det var allt från encyklopedier till kokböcker. Men allra främst drivor av skönlitteratur. Om jag skulle läsa ett nytt språk så ställdes det in ett nytt lexikon i bokhyllan i finrummet. Böckerna hade en given plats i mitt barndomshem trots att mina föräldrar saknade akademiska meriter.

Jag vet att alla inte har förmånen att växa upp med så många böcker hemma. Men vad händer med bildning och kulturellt kapital om det inte ens är normen för dagens elever att ha en bokhylla i sitt hem? Hur avgrundsdjup är läskrisen egentligen?

Emilia Friberg är högstadielärare i svenska och SO-ämnen på Västra Stenhagenskolan i Uppsala.

LÄS ÄVEN

Friberg: Varför inte undervisa ett SO-ämne per läsår?

Friberg: Nationella prov i SO är ett ångestframkallande lotteri

Friberg: Därför vägrar jag berätta vilken amerikansk presidentkandidat jag föredrar

Friberg: Nej, SO är inte ett ämne