Bönström: Därför räcker jag aldrig till som sh-lärare
Krönika Jag har inte utrymme, vare sig inom kurs- eller arbetstid, att sätta in mig ordentligt i de aktualiteter som vi borde diskutera i samhällskunskapen, skriver gymnasieläraren Linda Bönström.
Under mina år som lärare har jag haft nöjet att undervisa i flera olika ämnen. Det är utvecklande och utmanande på en och samma gång där alla kurser har sina moment som flyter på och de mer komplicerade där man emellanåt närmar sig blod, svett och tårar tillsammans med en del elever. Utan tvekan är samhällskunskap det mest invecklade som jag lär ut, jag skulle också gå så långt att påstå att ämnet är något av en plåga för många elever. Och så även för mig.
Samhällskunskap är mitt grundämne – min passion – och anledningen till att jag sökte mig till utbildningsväsendet. Det som lockade var inte bara möjligheten att dra ett strå till stacken med folkbildning utan det var framför allt möjligheten att få lära av ungdomarna. Insikterna jag får från dem är mycket värdefulla, deras verklighet måste tas på allvar för det är sant så som det sägs att dagens ungdom är framtiden. Eleverna i bänkarna framför mig kommer att vara de som formger samhället och allas vår blivande samtid.
Lektionsförberedelser i papperskorgen
Min utbildning och passion till trots tänker jag ofta att jag inte duger som samhällskunskapslärare. Att jag inte räcker till. Hur gick jag från att ha ett självförtroende kring att undervisningen jag ger är god till att undra hur fasiken det hela ska gå? Vilka hinder är för höga? Vad väcker känslan av misslyckande som en torktumlare i magen? Varför åker lektionsförberedelser rakt ner i papperskorgen och hur kommer det sig att betygsättningen ofta övergår till ett moraliskt dilemma? Och varför, av alla ämnen, följer dessa känslor med just samhällskunskap?
Oavsett program och kurs upplever jag i stort samma problem, det är samma bekymmer. Så var ska jag söka svaret på mina frågor om inte hos Skolverket? Jag argumenterar nästan alltid för att kunskapskraven inte tar hänsyn till att ungdomar saknar många av de förutsättningar som krävs för att tillgodogöra sig innehållet. Samhällskunskap handlar ofta om abstraktioner – i tankevärlden måste vi förstå det vi inte kan ta på – som många elever aldrig kommit i kontakt med tidigare. Det går inte att lösa på någon vecka eller så: det kräver en lång mognadsprocess och integration i vuxenvärlden men är framför allt även en biologisk omöjlighet eftersom hjärnan inte har utvecklats tillräckligt mycket ännu för detta.
Ge oss frilagd tid på schemat
Nästa stopp: bristande kursmaterial. I skrivande stund förbereder jag från grunden fyra olika versioner av samma uppgift men på olika kunskapsnivåer. Det händer inte en gång då och då, jag sitter varje helg med samma problem. Kanske får jag skylla mig själv, men det borde inte vara så. Jag har inte utrymme, vare sig inom kurs- eller arbetstid, att sätta in mig ordentligt i de aktualiteter som vi borde diskutera i samhällskunskapen. Jag förväntas bara ”veta” vad som pågår i världen, mina elever tror på mig, de söker svar hos mig.
Lärare i samhällskunskap behöver ett anstånd, en frilagd tid på schemat som vi kan disponera så som vi själva önskar utifrån elevernas önskemål, ett utrymme för dagens värld.
LÄS ÄVEN
Bönström: Elevernas dåliga uppförande är ett allt större problem
Bönström: Nu är det dags att politiker tar reda på hur vi mår
Så lär du ut källkritik på bäst sätt
Forskare: Undervisning i hållbarhet bör omsättas i aktiv handling
