Boberg: Därför drar jag i handbromsen på svenskan

Något jag verkligen gillar med att undervisa i svenska är att det får ta tid. Van som jag är att jobba med SO-ämnen där det aldrig riktigt går att stanna på den pedagogiska motorvägen, så får vi göra just det i svenskan. Stanna upp. Just nu har vi tvärstannat på mina lektioner. Likt handbromsen på den gamla Vaz Lada i illgrön ton som jag växte upp med. Där man inte bara drog åt handbromsen utan även kunde dra spaken lite till för att få det där extra knäppet. Knäppet som skapade viss oro om bileländet någonsin skulle kunna börja rulla igen. Tvärstopp således.

Vi skriver krönikor. Eleverna har skrivit och skrivit. Vissa med enkelhet, andra med vånda. Ord har lagts till ord, lektion till lektion. Men idag drog jag i handbromsen.

Buffé av färgpennor

Dags att printa ut det skrivna ordet. En buffé av färgpennor har dukats upp längst framme i klassrummet. Det är dags för korrektur. Tvärstopp således. Som jag sa till eleverna är det inte den mest inspirerande delen av skrivprocessen. Det är inte precis för den man börjar skriva. För hur kul är det när Vi Lärares redaktörer hör av sig och säger ”Karin, den här texten behöver du fixa till lite med innan vi kan publicera”. Precis så som det är för våra elever. Jag är ju klar med texten – måste jag göra mer? Jag har svårt att tro att särskilt många författare valde sin karriär just för korrekturläsfasen. Kreativiteten sätts på paus. Det är dags att finslipa språket och strukturen. Jakten på den korrekta och välskrivna texten tar vid.

En lärorik stund. Vi pausar kreativiteten. Men istället sätts andra delar av läroprocessen in och synar inspirationen som har satts på papper. Korrekturdags. Det måste få ta tid. Korrektur kan inte flöda fram som skrivandet kan. Det gäller att ta sig själv i det språkliga örat och stanna upp. Läsa ord för ord. Syna mening för mening.

Vilken struktur ska en krönika egentligen ha? Har jag följt språkets regler? Har jag använt de tips som förevisas?

I stiltjen hörs plötsligt orden

Tystnaden lägger sig i det pausade klassrummet. Papper prasslar och färgade pennor väljs ut. Där i den absoluta tystnaden i den absoluta stiltjen hörs plötsligt orden som blir musik i mina öron:

”Nämen jag har börjat alla meningar men jag eller som.”

”Kolla hela första stycket en enda lång mening.”

”Hur stavar man egentligen litteratur?”

”Vad är egentligen en ingress?”

”Kan jag får mer tid att skriva sen efter jag ändrat det här?”

”Låter inte det här mer som en argumenterande text?”

Där i klassrummet medan den pedagogiska motorvägen rusar på utanför. Svaga ljud hörs inne hos oss i en avstannad tid. En stund att verkligen begrunda arbetet som gjorts. Tid att verkligen läsa igenom texten. Låta det ta tid. Läs igenom flera gånger.

En text, ett papper, en färgad penna och vi tvärstannar.

Karin Boberg är lärare i svenska och SO-ämnen på Malmsjöskolan i Botkyrka.

LÄS ÄVEN

Boberg: I höst kommer jag gå emot min egen övertygelse som svensklärare

Boberg: Där och då känner jag – vilket jobb jag har!

Boberg: Boken som får föräldrar att höra av sig med hejarop

Boberg: Tuff utmaning när man inte går igång på ämnesinnehållet