Boberg: Boken som får föräldrar att höra av sig med hejarop
Krönika En elev markerar tydligt att det här vill jag inte läsa. Men snart, mycket snart, är alla försjunkna i boken. Endast blad som vänds hörs, skriver SO-läraren Karin Boberg.
Att läsa i skolan är ju lika självklart som att skriva. Vi läser alla sorters texter med allt tänkbart innehåll. Texterna går ofta från att vara svåra till lite mindre svåra – ofta är det lite motigt i början för att därefter rulla på. Men sen, har jag precis upptäckt, så finns det texter som knappt ens behöver presenteras. Texter där korridorsnacket sköter all introduktion.
”Oh nej, ska vi läsa den!!!”
Eller ett mer nyfiket:
”Ska VI läsa den här, Karin?”
Texter där även vårdnadshavarna spontant hör av sig med hejarop eller till och med tar sig en vända till skolan för att säga: ”Bra att ni läser den där – vi har den hemma också men den har hittills inte blivit rörd.”
Till och med skolkuratorn och skolsköterskan kommer förbi med hejarop.
Vad är det då vi läser, undrar du säkert nu. Ja, håll dig till tåls så får du snart veta.
Tystnaden i rummet är given
Som alltid inför ett nytt moment så vill jag bygga upp förväntningar och nyfikenhet. En smärre notis på tavlan, en affisch i ämnet eller ett foto på klassens egen infokanal.
”Nästa vecka är det dags” eller ”snart kommer det något nytt”. Allt för att bygga förväntan, skapa motivation och lust till nya kunskaper.
Sen när det väl är lektionsdag så samlas vi. Tystnade i rummet är given – vi känner varandra – något nytt är på gång.
Vi ska läsa ”Värsta bästa tonåren”.
”Här får ni läsa om saker ni behöver veta, saker ni kanske undrat över eller saker ni inte ens visste att ni borde veta eller fråga om”, säger jag och tillägger:
”Ni får läsa, jag ger er enskilda uppgifter att lösa och lovar er en sak. Vi kommer INTE att ha några boksamtal utan den här läsestunden är bara för er. Ni får läsa den här boken helt enkelt för att det är en bok som är bra att läsa, men även för att jag vet att ni verkligen kommer att uppskatta innehållet.”
Fyra kapitel är givna och resten är valfria. Alla får två post it-lappar. En gul och en grön.
”På den gröna vill jag att ni skriver något ni lärt er. På den gula vill jag att ni skriver något ni tycker andra borde veta.”
Jag ställer klockan på 25 tysta läseminuter. Och vilken tystnad det blir. Några muttrar: ”Varför måste vi läsa om det här?”
En elev markerar tydligt att det här vill jag inte läsa. Men snart, mycket snart, är alla försjunkna i boken. Endast blad som vänds hörs. Mer och mer försjunkna ser jag mina elever försvinna in i bokens värld. Sida upp och sida ner vandrar deras blickar – blad vänds.
När lektionen börjar gå mot sitt slut påminner jag om övningen. Många är så upptagna av läsandet att övningen helt glömts bort. Vid andra tillfällen brukar det vara oro i kropparna hos eleverna när den obligatoriska lästiden närmar sig sitt slut, men inte den här gången. Fokuset är intensivt. En hand rafsar snabb ner övningen på en lapp.
Många skriver ordet ”nej”. Andra skriver ordet ”samtycke”. Nästan ingen tar tillfället i akt att skriva könsord.
Korridorsnacket tar fart
När eleverna lämnar lektionen börjar korridorsnacket omedelbart.
”Vet ni vilken bok vi läste?”
”Alltså jag visste inte …”
”Får vi också läsa den Karin?”
”Vi har läst världens äckligaste bok!”
”När är nästa lektion? Ska vi läsa då också?”
Tre lektioner behövde vi för att ta oss igenom boken. Ja, självklart blev inte alla klara, vissa kapitel blev kanske inte lästa. Men oj vad mycket ny kunskap vi fick. Så många sidor som vändes och så mycket fokus.
Alla post it-lappar samlades på en stor affisch som nu sitter på hemvisten för alla att beskåda och lära sig mer av.
Vi är nu klara och precis som jag lovade innan. Nej, vi ska INTE prata om det (inte den här gången i alla fall) men vi ska definitivt läsa om det.
Karin Boberg är SO-lärare på Malmsjöskolan i Botkyrka
LÄS ÄVEN
Boberg: Tuff utmaning när man inte går igång på ämnesinnehållet
Boberg: Sju låtar jag inte klarar mig utan i min undervisning
