Sandström: Nu vill jag se ljusen brinna under högläsningen
Krönika Jag blickar tillbaka på min egen lärargärning och erinrar mig att jag tänt ljus i många klasser på låg- och mellanstadiet, men aldrig för mina högstadieelever. Varför är det så egentligen? skriver svenskläraren Fredrik Sandström.
Jag minns att jag längtade extra mycket till lärarens högläsning när det närmade sig jul. Mina lärare högläste vanligtvis både ofta och länge, men det var ändå någonting speciellt med december. Det var kanske något med kylan och mörkret? Solen hade ännu inte gått upp när jag gick till skolan och den försvann bakom horisonten några timmar innan jag begav mig hemåt.
Till varje advent fick vi ta med egna ljusstakar och ljus till skolan. På morgonen smög läraren runt i stillhet och tände ljusen med uppfordrande blickar. När läraren vände ryggen till brände jag små hårstrån och mina fingrar blev svedda då jag visade några klasskompisar hur länge och nära jag kunde hålla fingrarna ovanför lågan. Dessa aktiviteter slutade jag dock med ganska snart för när lekarna blev kända släckte läraren ljuset utan pardon. Vem ville sitta där i mörkret utan ljuslåga att blicka in i?
Andäktig morgonstund
Efter tändningen började högläsningen. Även om texterna oftast inte var av religiös karaktär var det ändå något stämningsfullt och andäktigt med den halvtimmeslånga morgonstunden. Nedan några rader ur Tomten av Viktor Rydberg som får illustrera hur textens innehåll och språkdräkt kan skapa just en sådan stund. Det finns otaliga texter som utspelar sig under juletid: följetonger, kalendrar, sånger, dikter, romaner, noveller och bibliska texter. Det finns en uppsjö att välja på som handlar om väntan, längtan och allt annat som hör julen till.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Längesen jag såg tända ljus i skolan
I högstadiet tändes aldrig några ljus på våra skolbänkar, inte heller under gymnasiet. Jag blickar tillbaka på min egen lärargärning och erinrar mig att jag tänt ljus i många klasser på låg- och mellanstadiet, men aldrig för mina högstadieelever. Varför är det så egentligen? Nu när jag tänker på det var faktiskt ganska länge sedan jag såg ljusstakar och tända ljus i något klassrum över huvud taget, även på låg- och mellanstadiet. Därför blev jag så glad när jag i dagarna såg gymnasieläraren Henrik Birkebo skriva på Facebook:
“Har köpt in ljusstake, ljus och tändstickor inför imorgon. Tänker mig högläsning av Utvandrarna. Hoppas inte vår nya skola har en massa fancy brandvarnare som sätter stopp nu.” I kommentarerna skrev högstadieläraren Mia Smith: “Jag hade ett värmeljus på bordet under alla mina muntliga NP. Det gör en hel del för att slappna av!”
Så nu är det jag som också tar med mig ljus till skolan!
Tänd ett ljus och låt det brinna
Låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu
Men det blir ljusare igen
God jul och gott nytt år!
PS! Om du vill ta en paus från högläsningen kan du ju alltid låta Tove Jansson stå för denna med en av mina favoriter Granen eller varför inte bryta idyllen med en riktigt läskig historia om jullovet: Mitt jullov av John Ajvide Lindqvist. Förresten – vilka är dina favorittexter att högläsa i adventstider?
LÄS ÄVEN
Sandström: Läslusten slaktas av allt fokus på mätbara mål
Sandström: Tröttsamt att vi lärare gestaltas så platt och ensidigt
Sandström: Koncernernas cyniska dammsugning av barn omkullkastar min bild av vad skolan är
