Här avgör behoven vilken mattegrupp eleverna hamnar i

När tidningen Ämnesläraren kommer till Kålltorpsskolan i Göteborg har hälften av alla niondeklasser matte samtidigt. Det som skulle vara fyra olika klasser har delats in i fem grupper utifrån vilket behov eleverna har. Den första gruppen vi besöker är de elever som har störst behov av hjälp och lärartid. Här undervisar Camilla Fogelqvist, förstelärare i matematik och initiativtagare till idén med behovsgruppering.

– Jag hade hört om en liknande modell genom lärarkompisar som jobbade på en gymnasieskola i Lidköping. Samtidigt fanns det en vilja att satsa på matematiken här på skolan, säger hon.

Matematiken hade inte följt med resultatmässigt jämfört med svenskan och engelskan. Camilla Fogelqvist hade också förstått att svårigheter att hänga med i gymnasiematten kunde leda till psykisk ohälsa. Det var nämligen ofta matten det hängde på för att i slutänden få fullständiga gymnasiebetyg.

Utgångspunkten: Rätt till undervisning utifrån behov

Camilla Fogelqvist och hennes kollegor fick klartecken att införa behovsgruppering för sjuorna hösten 2020. En noggrann process av förberedelser gjordes för att elever och föräldrar skulle förstå att det här inte handlade om att göra någon ”nivågruppering” utan att det handlade om att varje elev skulle få den undervisning hen hade rätt till utifrån sina behov.

I Camilla Fogelqvists grupp går det bara 16 elever. Som förstelärare är hon också utvald att undervisa i denna grupp som behöver mer lärarstöd. När eleverna kommer in i klassrummet lämnar de sina mobiler i en särskild låda och de får ett papper med tal från multiplikationstabellen. Det är tyst och lugnt i klassrummet. Snart hörs bara raspet från blyertspennorna.

Camilla Fogelqvist går runt i klassrummet och säger ett uppmuntrande ”bra” till alla.

– Ni har kommit igång bra nu. Det är ändå måndag morgon. Vi ska börja med att repetera vad vi gjorde förra veckan och gå igenom talen ni tycker är lite svåra. Kommer ni ihåg hur vi gjorde den här uppgiften? frågar Camilla Fogelqvist och ritar upp en rätvinklig triangel.

Efter en repetition av Pytagoras sats blir det också en stunds genomgång av skala, båda är områden som eleverna behöver kunna inför det nationella provet som stundar när Ämnesläraren är på besök. Det är en tydligt lärarledd lektion, där Camilla Fogelqvist tar sig tid för att både repetera och förklara. Det är många ”Kommer ni ihåg?” och ”Vi tar det igen!”.

I klassrummet bredvid har Camilla Fogelqvists kollega Åsa Öhrnell, också förstelärare, en något mer avancerad grupp. De jobbar med samma område men med svårare figurer. Eleverna ska till exempel räkna ut en diagonal i en tredimensionell box som Åsa Öhrnell byggt av papp. Här går eleverna gärna fram till tavlan för att visa hur de löst problem.

– Jag kan visa på ett krångligare sätt, säger en elev. De är egentligen samma sak men med fler steg, säger eleven.

– Vad bra! Då har vi två sätt att göra det på! säger Åsa Öhrnell när eleven visat sin lösning.

Åsa Öhrnell har bara jobbat på Kålltorpsskolan i 1,5 år, men sökte sig faktiskt dit enbart för att hon hade hört om skolans sätt att jobba med behovsgruppering.

– Jag märkte skillnad direkt när jag kom in i en grupp där elever, som jag annars inte tror skulle ta så stor plats i en vanlig klass, nu var drivande och aktiva, säger Åsa Öhrnell.

Behovsgrupperingen fasas ut

Hon hade bara hunnit jobba ett år när beskedet kom om att behovsgrupperingen inte skulle få vara kvar på grund av besparingar i Göteborgs stad. Att jobba med två extra mattegrupper per årskurs kostar ungefär en tjänst och det har skolan inte längre råd med. Någon annan förklaring har de inte fått. 

Redan det här läsåret har utfasningen börjat, genom att alla sjuorna går i sina ordinarie klasser. Skillnaden mot tidigare är uppenbar, enligt Åsa Öhrnell och Camilla Fogelqvist.

– Det är en otrolig frustration att varken hinna med de elever som behöver mer hjälp eller de som behöver utmanas. Vi ser redan att måluppfyllelsen blir sämre och att vi i snitt har tre elever i varje klass i sjuan som inte når målen. Det kan bli ett förlorat år för vissa, om de tappar hoppet, säger Åsa Öhrnell.

Hon har några timmar stödundervisning i sin tjänst och hjälper till en del bland sjuorna.

– Häromdagen var det en elev som berättade att hon kunde talen de räknade redan i trean och nu bara suckade och sa att matte inte är kul längre. Det är ju skrämmande att höra. Man vill ju att matte ska vara roligt! Att det ska killa lite!

Eleverna pushar varandra

Kontrasten mot vad Åsa Öhrnell berättar om den understimulerade eleven i sjuan blir därför stor när vi kliver in i det tredje klassrummet för dagen. Här sitter ett trettiotal högpresterande elever och diskuterar matematiska problem – med varandra och med läraren. Tavlan är fullklottrad med formler och problemlösningar. Här är det inte bara läraren Yonas Tekele Fessehaye som driver undervisningen framåt. Det är också tydligt att eleverna har ett eget driv och att de triggar varandra. Eller som en av eleverna säger:

– Jag får bättre fokus när andra också vill prestera. Vi har många diskussioner och frågar varandra för att komma framåt.

Att behovsgrupperingen har fungerat resultatmässigt är Camilla Fogelqvist och Åsa Öhrnell helt säkra på, även om tre år inte är tillräckligt lång tid för att få en säker statistik. Bland de nior som gick ut förra våren fick 1,5 procent F på det nationella provet (att jämföras med 2019 då 11 procent hade F). 17,9 procent i samma årskull skrev A på det nationella provet (att jämföras med 2019 då 7 procent skrev A).

– Men vi kan också se att många elever i mitten höjt sig från ett D till ett C eller högre, säger Camilla Fogelqvist.

”Vi kan också se att många elever i mitten höjt sig från ett D till ett C eller högre.”

Finns det en risk att det blir glädjebetyg i de mindre grupperna?

– Det finns alltid en risk i alla grupper. Det som är viktigt är lärarnas erfarenhet och att vi diskuterar mycket sinsemellan. Alla gör det nationella provet och det är en viktig måttstock såklart, säger Åsa Öhrnell.

Många av eleverna deltar också i mate­matiktävlingar som Sigma åtta, Pangea eller Känguruns matematiktävling. Och bland årets nior har flera sökt en gymnasial spetsutbildning i matematik.

Nu är Camilla Fogelqvist och Åsa Öhrnell oroliga för framtiden. Att inte få fortsätta jobba behovsgrupperat kommer att skapa en enorm differentiering i varje klass, helt
i onödan, menar de.

– I sjuan har vi nu alla i samma klassrum, från anpassad grundskolenivå till särbegåvning och ska hålla allt igång. Hur ska det gå för eleverna som vi inte kan fånga upp? Det tär på arbetsglädjen att veta hur bra det kan vara och nu känna sig så maktlös.

I höstas bjöd matematiklärarna på Kålltorpsskolan in politiker från Göteborgs stad för att visa hur de jobbade. Politikerna tyckte att det vore ett fantastiskt arbetssätt att införa i hela staden.

– Men det kom inga pengar för det.

Vad tycker du om upplägget med behovsgrupperad matematikundervisning?

Mustafa Salaha, åk 9

”När alla är på ungefär samma nivå blir det enklare att lära sig i grupp. Vi lär oss i samma takt, vilket säkerställer att alla lär sig det de ska. Det blir också roligare. Vår lärare Åsa möjliggör optimalt lärande för oss både individuellt och i grupp.”

Hjalmar Lindgren, åk 9

”När jag gick på mellan­stadiet blev jag aldrig utmanad och kunde inte diskutera med andra. Då blev jag uttråkad och lärde mig inte mer än jag skulle. Nu kan vi få lektioner på en högre nivå med svårare uppgifter. Det är bra om man vill gå naturprogrammet, så man blir förberedd.”

Gabriela Lamonega Giron, åk 9

”Jag får bättre fokus när jag inte är i min vanliga klass. Jag får bättre hjälp också förhär är alla på samma nivå och hjälper varandra. Det gör att jag förstår bättre och mitt betyg har höjtsfrån ett E till ett D.”

LÄS ÄVEN

Så blir du bättre på att sätta betyg

Dissektioner av djur skapar starka känslor i biologin

Så vill han förändra kursplanen i matematik

Så får han eleverna att inte ge upp