Persson: Två panikveckor i juni löser inga problem

Jaha, snart är det dags igen. Jag ska sitta där i kyrkan och torka tårarna till ”Den blomstertid nu kommer”. Jag gillar skolavslutningar, men ogillar avslut. Det är en ekvation som inte går ihop där den 8 juni. 

Sjuor och åttor får jag ju träffa igen, men till niorna vinkar jag hejdå. Vad skickar jag då i väg dem till? De allra flesta går direkt till gymnasiet och då förhoppningsvis till sina förstahandsval. För några blir vägen mot vuxenlivet krokigare: det blir IM, andrahandsvalet eller kanske studieuppehåll. För några börjar sommaren efter skolavslutningen – med lovskola. 

Det jag fruktat stämmer

Lovskola. För mig låter ordet som fiasko. Har vi så dålig verksamhet att eleverna inte når målen under ordinarie skoltid eller är vi så dåliga på att möta deras behov så att någon annan gör det bättre under två veckor i juni? Jag vet att det är intensiva dagar för eleverna under lovskolan och att de kan lägga flera timmar på matte. Jag vet också att det jobbar många skickliga pedagoger där. Men jag får lite ont i hjärtat när en nia som precis klarat kraven för årkurs 6 packar väskan, går till lovskolan och hoppas komma ut därifrån med E i betyg. Det är ytterligare en ekvation som inte går ihop för mig.

Ser man att det fattas lite algebra och bråk i mars så skulle man med extrastöd och tillgång till speciallärare kunna hjälpa den eleven före skolavslutningen.

Visst finns det elever som bara saknar en liten del för att få ett E och här kan säkert sommarskolan hjälpa. Men skulle det inte vara bättre att lägga resurserna på grundskolan för att hjälpa eleverna där? Ser man att det fattas lite algebra och bråk i mars så skulle man med extrastöd och tillgång till speciallärare kunna hjälpa den eleven före skolavslutningen.  

Jag har länge efterfrågat en utvärdering av lovskolan. Hur klarar sig de här eleverna på gymnasiet? För det borde väl ligga i allas intresse att veta att pengarna man lägger på lovskolan faktiskt ger långsiktiga resultat? Nu har Skolverket släppt en rapport som visar att det jag fruktat stämmer. Nämligen att niondeklassare som godkänts via lovskolans prövning är kraftigt överrepresenterade bland de elever som sedan inte klarar gymnasiet. Det förstärker min känsla av att det här verkligen är ett fiasko.

Sätt in resurser i tid i stället

Jag upplever att det är ett oerhört fokus på att mäta gymnasiebehörighet. Men jag brukar säga till mina elever att de både ska in på, och ut från, gymnasiet. För att det ska fungera är det avgörande att deras betyg och kunskapsnivå stämmer väl överens. Men oavsett hur väl jag fyller i lärplattformar och blanketter så är det inte helt enkelt att få en uppfattning om en elevs kunskaper under två korta veckor i juni. Det är en tredje ekvation som inte går ihop för mig.

Sätt in resurser i tid så att varenda unge kan läsa, skriva och räkna när de börjar i fyran och så bygger vi på därifrån.

Ge alla Sveriges barn möjlighet att lyckas under sina tio obligatoriska år i skolan. Se till att de får grunderna i förskoleklass och lågstadiet. Sätt in resurser i tid så att varenda unge kan läsa, skriva och räkna när de börjar i fyran och så bygger vi på därifrån. Då skulle vi inte behöva två panikveckor i juni. De elever som faktiskt behöver lovskolan i dag skulle inte behöva den om allt fungerade bra hela vägen. Alla barn har olika förutsättningar och behov, därför måste vägen genom grundskolan se olika ut. Målet kan inte vara att alla bara ska in på gymnasiet, vi måste också se till att de klarar sig i gymnasiet och livet därefter. Men hur sjutton mäter vi det? Den ekvationen vill jag få ihop!